Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - J. L. Heiberg som grekisk kulturhistoriker. Några intryck från den moderna danska antikforskningen. Af Erik Hedén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
j. l. heiberg som grekisk kulturhistoriker
125
otroliga. Heiberg fäster uppmärksamheten
på hur många som måste ha stupat under
ett enda krigsår mot perserna. Än värre
var folkförlusten vid katastrofer som under
krigståget till Sicilien 415—413. Att
Athen dock stod sig så länge visar hur
sällsynt stark dess folktillväxt måste varit.
Både stadens öfvermätt på kraft och
dess öfverskattande af denna krafts räckvidd
sammanhängde med dess ekonomiska
förhållanden. Handeln och industrin skänkte
landet dess rikedom. Men hvarje snabbt
växande industrialism måste föra till
stor-handel och jforindustri, därmed ock till
rikedomens samling på jämförelsevis få
händer. I Ättika blefvo förhållandena
särskildt svåra genom de väldiga skaror
af slafvar, med hvilka de industriella
företagen drefvos. Det uppstod därigenom ett
stort antal fria men fattiga borgare, som
ej i förvärfslifvet kunde täfla med de store
utan åt hvilka staten måste skaffa arbete.
Härtill erbjöd kriget goda tillfällen, dels i
form af matrostjänst på flottan, dels medels
utdelning af eröfrad jord. Så stämde
småfolkets intressen med de store
affärsmännens, hvilka genom eröfringar och
makt hoppades vinna nya vidsträckta
marknader.
Äfven en annan följd af de fattiga
borgarnes läge framhåller Heiberg. Då
det var knappt om brödet tåldes ej många
medtäflare om detsamma. Däraf förklaras
å ena sidan att den athenska demokratin,
mer ju mer den växte, vardt småaktigt
konservativ i fråga om tillträde till
medborgarrätten. Endast äkta barn, hvilkas
såväl far som mor voro athenska
medborgare, fingo själfva bli det. A andra
sidan blef samma demokrati gentemot
underlydande stater — ursprungligen hållna
för bundsförvanter — ett öppet erkändt
tyranni (d. v. s. på antikt språk
envålds-herravälde). De underordnade folken miste
mer och mer sin makt, måste gifva allt
större förmåner åt attiska borgare samt
straffades allt blodigare vid affall; athensk
medborgarrätt erhöll blott, strax före
attiska rikets fall, den sista ståt, som var
trogen.
Inåt däremot blef demokratin allt
oinskränktare. De rike höllos i tukt, dels på
ett under välgångens tid fullt oangripligt
sätt, därigenom att de tvungos åta sig
arbeten af allmänt gagn, såsom att bekosta
byggnadsverk, krigsskepp, körer i dramerna
o. s. v.; dels ock utsögos de på ett icke
officiellt och mindre ansedt men mycket
användt sätt genom rättsliga trakasserier.
För att nu ej de rike skulle kunna resa
sig häremot och själfva få all makt samt
för att hindra hvarje äregirig uppkomling
från enväldets, tyranniets gamla och alltjämt
fruktade lockelse afskaffade man steg för
steg nästan all regerande myndighet. Endast
fältherrarne, strategerna, voro alltjämt valde
ämbetsmän med stor makt, dock med blott
årslång myndighet, och sträng räfst
väntande efteråt. Eljest voro de som
dikterade folkbesluten blott folkledare utan
ämbete. T. o. m. dessa kunde dragas
inför rätta och straffas för råd som de
gifvit. Rådet och många ämbeten samt
juryn vid domstolarne tillsattes genom lott.
Athen ville alltså ej veta af någon som
helst motsättning mellan styrande och
styrda. Om något folk var det athenska
suveränt.
I Sparta var styrelseskicket rakt
motsatt. Allt var där inrättadt i afsikt att
gifva de vise och betänksamme styrelsen
och därmed all makt i staten. Endast hvad
rådet förelade folkförsamlingen fick denna,
utan diskussion och utan rätt att ändra
eller tillägga, upptaga till afgörande.
Rådsherrar och konungar kunde därtill
upphäfva »skefva» beslut. Rådet var litet till
antalet (28 utom konungarne), medan
demokratins råd voro stora (500 i Athen);
blott män öfver 60 år fingo väljas till
rådsherrar, och valet låg visserligen i folkets
hand men skedde pä ett sätt1 som till
syftet gaf den opartiska, stadgade
folkmeningen men i verkligheten sannolikt de
ledande i staten afgörandet. När sedan
ephorernas ämbete införts och dessa samlat
statsmakten i sina händer ännu mer
energiskt än rådet, tyckas de ha valts på något
liknande sätt.
Följden uteblef icke. Spartas politik
var aldrig lysande och djärf men den
var klok, seg, försiktig och ihärdig i en
grad som ingen annan grekisk stats.
Hvarken persernas anfall, Athens lysande
maktutvidgning, de kufvade folkens uppror eller
1 Som bekant fingo kandidaterna gå förbi det
samlade folket, hvilket hälsade hvar och en med
starkare eller svagare bifallsrop. Personer, som ej
kunde se, blott höra hvad som skedde, antecknade
hvilka i ordningen som fått starkaste bifallet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
