Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - E. T. A. Hoffmann. Af V. Ljungdorff. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. T. A. HOFFMANN
185
låter såväl biografi —- »Umrisse» — som
karakteristik — »Palette» — bestå nästan
uteslutande af citat, en guirland af citat,
ur diktarens egna noveller, synnerligast dem
som på ett eller annat sätt beröra
Kreis-lerfiguren, och lyckas dymedelst på ett
öfverraskande sätt i sin afsikt att belysa
»die Brtickenschläge . . . die ein
beweg-licher Geist vom Leben zum Werke
aus-führt». —
Hoffmann var »Ein Dichter der Seele»
N— sin tids Stanislaw Przybyszewski — och
subjektivisten framför alla. »Denn
schliess-lich», skrifver den finkänslige granskaren
Arthur Moeller-Bruck i en essay »om det
inre sinnet» (Mysterien. Berlin 1899.) —
»war doch das einzige Mass, mit dem die
Dichter der Seele die Phänomene des
in-neren Sinns massen, immer die eigene, die
Individualseele, und ihre ganze
psychophy-siologische Methode nichts als eine
auto-analytische». Och just från detta ideliga
gående in i sig själf kommer det
urperson-liga i denna diktning, »das
gesteigert-per-sönliche, das nur-individuelle und nicht
selten untypische».
Har subjektivismen alltså hos den
generation — 1890-talets — hvarom
Moeller-Bruck närmast talar, utvecklat sig därhän,
att gestalterna afklädts all fristående
personlig struktur och i stället flanera
omkring såsom lösa namn från kafé till kafé,
som enbara analyser i sammetsjackor, som
idéer eller abstrakta »tillstånd», absolut
oförmögna till inpassning i någon som helst
ekonomisk eller social miljö, så ägde
Hoffmann däremot både viljan och kraften att
förläna sina analyser ett spontant
mänskligt lif, som man tvingas att tro på, och har
sålunda i, med och under sina analyser, gifvit
oss hvasst pointerade typer med säregna
drag och fosforescerande ytterlinier. Det
kan väl delvis vara sant, att dessa typer
för vår uppfattning ofta te sig mer eller
mindre som karikatyrer — Barbey kallar
också Hoffmann helt resolut »le caricaturiste
en litterature» —; men på diktarens
näthinna, såväl som på vår, afficierade sig
tingen i hvad jag skulle vilja kalla
flug-perspektiv och följaktligen med en eller
annan hypertrofisk egenhet. Skillnaden är
endast den, att Hoffmann hade modet att
återgifva den enstaka förnimmelsen alldeles
sådan som han mottog den och ej efter
det jämnstrukna genomsnitt, hvartill vi vant
oss att inrikta vårt synglas, — som vi
dagligen inpassa i vårt medvetande såsom
tinget själft i dess mått-enliga proportioner
och tämligen naivt beteckna med namnet
verklighet. Utan tvifvel är det ingenting
annat än just denna fullt omedelbara syn
på tingen —- utan kompromisser — som
Hoffmann åsyftar, när han af diktaren
fordrar »ein Auge, welches wirklich schaut».
Därför intresserar oss Hoffmann (såsom
karaktärsskildrare) mest, när han tecknar
sina gubbfigurer, originalen i de kaffebruna
syrtuterna, konstentusiasterna med geniets
törnekrans om pannan, narrarna och
markattorna, sömngångarna och de
människo-härmande mekanismerna, med ett ord: de
s. k. rubbningarna, missbildningarna och
de öfver okända ödevägar framdykande
formerna i det mänskliga lifvet. När han
däremot ger sig i färd med typer af mera
allmängiltig färg, klickar esomoftast
gestaltningsförmågan. Man kan t. ex. knappast
fritaga hans ynglings- och ungkvinnofigurer
från en viss banalitet. De förra visa sig
samt och synnerligen vara fönsterkopior på
den äfven i och för sig tämligen blekt
tecknade studenten Anselmus i Der goldne
Topf, de senare smaka nästan
genomgående den vanliga emaljerade
Gretchenstiliseringen. De äro alla svåra att hålla
i sär och vilja gärna, då man efter
läsningen söker så att säga mönstra dem i
samlad trupp, flyta samman i ett serafiskt
intet. —
Till de olika formbildningar af
romantisk åskådning och lifsgruppering, hvilka
i det föregående vidrörts, kunna vi
ännu foga den företeelse, som man i våra
dagar betecknat med namnet »audition
colorée», de särskilda sinnesintryckens
in-inbördes samband, deras sammanflätning
och växelverkan. I vitterheten såg denna
företeelse dagen såsom ett af de
naturmystiska hufvudstyckena i nyromantikens
litterära katekes, utvecklades därefter från
en spekulativ teori till en afskuggning i
den diktade stämningen och kristalliserade
sig omsider till ett stilmanér, som under
skolans klangdagar fyllde rymden med ett
fyrverkeri, hvars make i öfverdåd’man
nödgas gå tillbaka ända till den schlesiska
barocken för att finna. Hos Hoffmann,
som naturligtvis var än mera
»unanstän-dig postamentlos» än någon af sina
föregångare, fick detta, att inympa »un art sur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
