Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - E. T. A. Hoffmann. Af V. Ljungdorff. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i8o V. LJUNGDORFF
den af nyromantikens hela själfsvåld med
dubbelgångarpsykologien. Hade denna
yttring hos flertalet af den egentliga skolans
diktare esomoftast varit, om ej en
ändamålslös lek, så helt visst en feu d’artifice
af öfvervägande litterär art, så ägde den
hos Hoffmann en helt annan och djupare
betydelse, nämligen den autoanalytiska.
Det första fröet till hans förkärlek för
skildringen af gestalter med tudelade
förnimmelser uppspirade måhända under de
själsstrider han hade att utkämpa under det
säregna kärleksförhållandet till fru Cora
Hatt i Königsberg ären 1794—97, då hela
hans individuum faktiskt fungerade i tvenne
parallellt löpande strömfåror. (Brefväxlingen,
under Glogautiden, med ungdomsvännen
Theodor von Hippel står härvidlag som
ett glänsande vittnesbörd.) Och sedan dess
har det visat sig, att denna jagets hart
när absoluta tudelning var en fondativ
läggning i hans naturell. Med den inre
erfarenheten som utgångspunkt alltså, samt
med hjälp af sin exceptionella skärpa i
iakttagelsen och sin beläsenhet i den
me-diciniska facklitteraturen, har han gifvit
oss denna mångfald af skarpt tecknade
figurer, hvilka framlefva sitt lif under
ständig kamp mot en inom dem parasitiskt
boende, främmande, fientlig princip, som
omsider utlöser sig och ställer sig ansikte
mot ansikte framför modervarelsen själf
som den fullfärdige dubbelgångaren.
Figurerna framträda i fantastisk dräkt, med
åthäfvor som gifvetvis råka i konflikt med
realiteterna, och äro för öfrigt rikligt
omgjutna af diktens hela skimmer, men, i
likhet med flertalet af de vanföra
själstyper, hvilkas öden Hoffmann skildrat,
förlora de bevisligen icke färgen inför en
fackmässig vetenskaplig pröfning. En
sådan har på ett synnerligen ingående sätt
anställts af öfverläkaren vid
provinsialdår-huset i Brieg, doktor Otto Klinke. (E. T. A.
Hoffmanns Leben und Werke vom
Stand-punkte eines Irrenarztes.)
Kastar man desslikes en jämförande
blick på det säregna, ofta ystra och
frap-panta, å ena sidan, i en Hoffmannsk novell,
och stilens kyliga och jämna klarhet —
en sannskyldig protokollstil — å andra,
eller på den af stämningar upplösta, hart
när ogripbara bohemefiguren i Hoffmanns
dagböcker (såvidt som dessa genom de af
J. E. Hitzig meddelade fragmenten äro
kända) och den konturfaste ämbetsmannen
Hoffmann, det sobraste af alla
kammarrättsråd, så synes mig vägen ligga öppen
till den punkt -—■ »das zwiefache
Bürger-tum» — i denne diktares grundväsen,
hvarifrån den konstnärliga
energiutstrålningen ledde sitt ursprung och sin
starkast drifvande kraft. Jag tror knappast,
att man, till förklaring af detta fenomen,
(med Ellinger) i första hand behöfver känna
sig nödsakad att göra mer eller mindre
djärfva grepp i den ostpreussiska
folkkaraktären och konstruera upp individen
Hoffmann ur en korsning mellan Hamann
och Gottsched.
Likartade Janustyper finner man t. ex.
i Novalis, Wackenroder och Achim von
Arnim, hos danskarna Baggesen och Schack
von Staffeldt samt i viss mån hos svensken
Almqvist. Enhvar af dem ägde, såsom
Almqvist själf brukade säga, två själar: en
poetsjäl och en kamreraresjäl, ehuruväl
denna företeelse hos dem aldrig kastat
reflexer in i deras diktning, åtminstone ej i
så måtto, att den tagits i direkt bruk
såsom stoff för en karaktär eller ett helt
diktverk. Saken var den, att dessa diktare
skildrade tingen, de inre och yttre, sedda
hvar för sig, visserligen genom ett starkt
temperament, men dock företrädesvis ur
den allmänna tidsstämningens synvinkel
och till slut personligen blefvo offer för
konflikterna mellan ideal och verklighet,
medan Hoffmann däremot ironiskt räckte
handen åt dem båda, kastade sin egen
själs obarmhärtiga blixtbelysning ut öfver
smått och stort — denna sidan och
hinsidan — och gaf oss det mänskliga lifvet
i alla dess skiftningar, allt under det han
endast och allenast gaf sig själf. Det var
denna hans behändighet att kunna krypa
ut ur sitt eget skinn och därefter sätta
sig som objektiv själfiakttagare — det var
ironien som frälste honom från undergång
i rent mänskligt hänseende.
I allt sitt skenbara själfsvåld och trots
ytans oroliga skiftningar är således Hofl
manns hela diktning i grunden
sammanbunden af en målmedvetet flytande
underström, inriktad efter bestämda lagar och
ledd af en säker konstnärsinstinkt.
Wienerpoeten Richard Schaukal har helt visst
gripit saken just från den härvidlag mest
lärorika sidan, då han i sin lilla
Hoff-mannsstudie (Serien »Die Dichtung» Bd. XII.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
