Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Timgad och Lambesa. Af C. Lewenhaupt. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
C. LEWENHAUPT
Det är kändt huru Carthagos fall
befriade Rom frän en farlig rival, men
på samma gång inträdde för riket en
tid af svårigheter i Afrika. Att börja
med voro romarna långt ifrän
angelägna om att bemäktiga sig landet, och
de sökte minska faran genom att nöja
sig med litet. Platsen där Carthago
legat måste ju besättas för att ej den
bortsopade staden skulle växa upp igen
— hvilket den dock senare gjorde,
ehuru såsom romersk koloni —, men
eljest nöjde man sig med ett ganska
litet omgifvande område, under det att
•återstoden af landet lämnades till
Ma-sinissa, den numidiske konungen.
Först efter slaget vid Thopsus
inför-lifvade Cæsar Numidien med den första
romerska provinsen, och sådana voro
förhållandena i Afrika, när Octavius
organiserade det romerska väldet. Han
lämnade åt senaten att styra det land
som nu utgöres af Tunis; Numidien,
det nuvarande departementet Constantine,
bildade ett område under militärdiktatur,
och Mauretanien, de nuvarande
departementen Algier och Oran, lämnades
såsom lydrike åt berbiska furstar, ända
till dess att år 39 e. K. äfven denna
ståt anekterades såsom en sista följd af
Carthagos eröfring, dock först efter
tvenne århundradens tvekan.
Dessa oerhörda vidder voro på den
tiden ganska befolkade, isynnerhet i
öster. Längs kusterna hade redan
feni-cierna anlagt många blomstrande städer,
och det mycket fruktbara inre ägde en
flitig, åkerbrukande mängd af kolonister
eller infödda. Man bör ihågkomma att
innan araberna för att erhålla bete brände
ned skogarna, dylika funnos i
myckenhet på bergen, nu nakna och förbrända,
samt att till följd häraf klimatet var ett
annat samt vattenrikedomen större.
Äfven funnos många numidiska
borgar med omgifvande byar, hvilka små-
ningom romaniserades, åtminstone till
utseendet, hvarjämte alldeles nya städer
anlades såsom stödjepunkter, oftast
befolkade af pensionerade soldater med
deras familjer. Sådant ursprung ha Bone,
Nabeul, Radés, Oudna, Le Kef,
Constantine, Djijelli, Bougie, Matifou, Tenes
samt ända så långt som i Marocko,
Zilis, Balba, Banasa m. fl. Som alla
dessa uppfördes med hufvudstaden såsom
mönster är det lätt att inse det
inflytande den romerska smaken skulle
erhålla i detta land, som saknade egen
arkitektur.
Härtill kom, att romarna anlade ett
ypperligt nät af vägar, hvilka delvis
användas än i dag, för att underlätta
förbindelserna samt tillåta trupperna att
hastigt marschera till hotade punkter.
Här, såsom alltid, förde de goda
kommunikationerna med sig nya uppodlade
fält, industri, småstäder och landtgårdar.
Ehuru krigiska, voro romarna alltid
försiktiga samt ganska långsamma i sina
eröfringar. De skredo aldrig framåt
förrän hvad som låg bakom var fullt säkert
i deras våld och erhållit deras egen
kultur, deras egna intressen.
Bland det norra Afrikas väldiga
bergskedjor är Aurés en af de viktigaste.
Den skiljer Tell från Sahara samt
bildar en naturlig gräns mellan dessa så
olika områden. Den har alltid spelat
samma roll under alla tider för de
folkslag som slagits om Afrika, den har
varit för romarna detsamma som 2,000
år senare för fransmännen. Dess
sluttningar mot söder hindra öknens
ryttar-horder att tränga fram, dess nordliga
högslätter erbjuda Tells försvarare goda
stödjepunkter.
När romarna ansågo nödvändigt att
utsträcka sitt område öfver Numidiens
slätter, måste de draga gränsen utefter
Aurés samt befästa sig där bakom. Och
bland de romerska trupper, som befun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
