Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Pojkar. Ett brottstycke. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POJKAR
315
fartyg försvinna i det ögonförbländande
söder, och de sågo den lilla stadens
hus och magasin och slott icke utan
majestät rada upp sig utefter den ena
kajen långt, långt ditut. .. Men
farmor och pojkarne fortsatte öfver bron
åt östra staden, där på åns andra sida
allt låg i gammaldags oregelbundenhet
och förvildning med lustiga trähus och
brädgårdar.
Och när de riktigt kommo ut på
landsvägen i det fria, hade de för sig
östersolens eget rike af vida gröna
lyckliga ängar. Violer doftade ur
dikeskanterna, svag lärksång hördes uppe i det
blå.
Telegraftrådarne öfver landsvägen
sjöngo sakta.
— Kan ni kasta öfver dem, pojkar,
skrattade Fabian.
Herman hade försökt en gång förut
och hans sten passerade nära under
nedersta tråden. Arvids sten beskref bara
en liten tafatt båge och hamnade på
landsvägen.
— Nu ska ni få se på den här!
Och Fabian kastade. Stenen flög
ur hans hand och sågs i nästa
ögonblick mot den glänsande rymden högt
öfver och på andra sidan telegraftrådarne.
Arvid ropade till af beundran.
— Men om du träffat trådarne, sade
Herman.
— Ja då komme polisen, hi hi hi.
Han var en gladlynt fyr, Fabian, och
de andra hade roligt af de lustigheter
han kunde och gjorde.
— Nej men pojkar då, sade
farmor.
De mötte stillsamt bondfolk, som
pojkarne ibland gycklade med, eller ett
och annat åkdon, som muntert rullade
i landsvägsdammet. Slutligen kommo
de fram till en gammal förfallen
milstolpe, som låg till vänster om vägen
inne bland mörk ljung. Där kunde de
ännu se stadens höga kyrktorn när de
tittade bakom sig i väster, och där
brukade de vända.
–- — Senare gingo Herman och
Arvid många gånger ensamma denna väg.
Och nu kunde de kasta öfver
telegraftrådarne, vidt ut på ängen, och de
jublade mot sol och skyar, och härute
lekte de Konstantin, och staden
tecknade sig med tak och spiror i silhuett
långt i väster, långt i väster.
Eller de veko af en annan väg åt
norr . . . och sågo slutligen lågt nere
vid synranden den allvarliga och
drömmande konturen af Furet . . . sågo de
höga stammarne än stå tätt tillsamman
i sitt skogsdunkel, än öppna sig en och
en med en varmt blå himmel emellan
.. . och kanske middagsstundens hetta
dallrande öfver synen.
Men än hellre ströfvade de långt ut
på den västra vägen, mot solnedgångens
rymder. Hur röd sänkte sig ej
vintersolen tidigt där bakom utsiktsberget,
medan snöfälten breddes bländhvita och
purpurflammande! Hur varmt gyllene
låg icke sommartiden den sena glansen
öfver de djupgröna ängarna, medan
staden stod tegelröd i öster och hafvet
nere i söder lyste mörkblått med hvita
segel under en azurdom . . . Stundom
veko Arvid och Herman af ett ställe
härute och gingo rakt ditned en enslig
sidoväg förbi ensliga hus till den låga,
brandgula sandstranden, hvilken tycktes
försvinna åt öster, försvinna åt väster,
öde som i stenåldern. Kvällsolen
flammade röd på några stora stenar ute i
vattnet .. . Men oftare gingo de bara rakt
fram stora landsvägen tills de hunno den
lilla bäcken mellan alträdsraderna,
hvilken i ljusa sommarmorgnar vänligt
porlade och glittrade under trädskuggorna.
Här kunde stadens höga kyrktorn knappt
längre ses, och här började i stället en
landtförsamling med en egen liten hvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
