Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Pojkar. Ett brottstycke. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POJKAR
319
Herman har kommit in i storskolans
första klass, men Arvid skall vänta till
nästa höst och då försöka krafla sig in
i andra.
Så blir Arvid först ensammare än
hittills med sina ritningar och
historieböcker, fastän Herman ibland kommer
och berättar om pojkar och lärare.
Strax bakom den lilla stadens kyrka
med dess himmelssträfvande torn och
af-spärrad från torget af den, ligger en
gammal igenvuxen kyrkogård,
kringgärdad med almar. Utom af kyrkan
begränsas den dels af en träng gata med
ett stort mörkt magasin, dels, mot sol
och söder, af en trädgårds
stengärdes-gård, innanför hvilken växa saftiga
fruktträd. Dels, pä tredje sidan, af skuggade
plank och af den gammaldags
prästgården.
Det är en fridlyst plats, i lä för
stadens lif och trafik. För länge sedan har
den upphört att vara begrafningsplats
och drömmer nu i lugn de döda
seklernas drömmar. Drömmer om små
alldeles bortglömda människoöden i en liten
afsides stad, medan höstars mörker och
vinterdagars snötäcke ha sänkt dessa öden
i ett allt djupare och tcmmare
förgånget.
Några ha kanske dock ej varit så
helt och hållet små.
Arvid och Herman ha nämligen här
funnit gamla sirade plattor, brutna ur
upptagna och förgätna grafstenar,
hvilka hamnat i gärdesgården. De finna
dem med en viss konst- och
upptäckar-glädje, och de bygga fästningar af
dem.
I dag ha de byggt pä förmiddagen,
när Herman hade elfvarast från skolan,
och ha kommit öfverens om att mötas
efter middag igen. Klockan fyra skall
Herman visserligen ha en halftimme
sång, men läroverket är ju här strax
bakom, och sedan kommer han åter.
Nu äro de här kort efter tre. De
ha byggt stora fästningen och lilla
fästningen, och sällan har någon människa
synts till. Platsens mäktiga almar ha
stått här vördnadsbjudande, och kyrkan
med sitt torn, som pojkarne finna
svindlande högt, har stängt af mot torget. ..
Det är långt ute i september;
solskenet faller redan litet melankoliskt,
lutande och rödt. Trädkronorna glänsa,
Arvid och Herman leka friskt på, fast
det så småningom blir kyligt fram mot
fyratiden; men de märka det icke.
Tiden lider mot att Herman skall i sång.
Under en del minuter blir det litet
lifligare pä den trånga mörka gatan utmed
kyrkogården; skolpojkar komma
springande och skrikande. Herman sluter
sig plötsligt till några af dem och ropar
åjo så länge till Arvid, som inte känner
de andra annat än genom Hermans
tro-hjärtadt drastiska skildringar. Han ser
efter dem; trampet pä gatan afstannar
åter, han är ensam.
Solskenet faller allt snedare, allt mera
höstligt gyllene och rödt. En liten smula
vemod kommer in i det hela. Kanske
är det ensamheten, kanske också den
börjande kvällskylan, som markera det. Men
luften är lätt och frisk och ren. Några
starkt glänsande moln däruppe fara
åstad som de vilda svanarna i sagan.
Mycket mer att bygga är här inte,
fästningarne äro egentligen färdiga. Så
det är mest Herman själf Arvid väntar
på. Han bara bättrar litet på och
rättar stenplattorna eller söker i
stengär-desgården efter nya fynd för att kanske
öfverraska kamraten. Tänk, om han
hittade någon stor, sällsamt utsirad platta!
Arvid leker ensam. Minuterna kräla
fram. Hvad här egentligen är afsides
och öfvergifvet på denna plats bakom
kyrkan.
Ingen kommer.
Arvid ser ut i den kyliga, fastän ly-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
