Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR 32 7
människan krymper och förminskas, då man
ej längre kan erfara »det begär, som
både fröjd och plåga med sig bär».
Michelangelo, Goethe, Tegnér och
Björnson själf visa, att det kan hos de
skapande snillena dröja länge tills
Vintren isnet alle Sunde.
I denna Björnsons sista pjäs vill han
säkert åter teckna sig själf. Kung och
präst på en gång tåla han och Vilhelm
Arvik inga invändningar, och de anfall af
ödmjukhet, som ibland förekomma hos de
myndigaste predikanter och äfven hos dessa
två herrar äro kanske ej så mycket att fästa
sig vid. Oppositionen möter Arvik
naturligtvis från eget kött och blod, flickorna
Arvik äro först och främst hans döttrrar
och sedan döttrar af den mest tvärsäkra
kvinnliga ungdom världen skådat, den norska
omkring 1900. Stycket är i hög grad
norsk-karatäristiskt med skilsmässoprojekt, Paulus
och sexuella frågan. Det ogenerade vis
hvarpå damerna tufsa till herrarna härleder
sig troligen att af kvinnofrågan är nära sin
lösning i föregångslandet. Däremot vore
det väl litet elakt att anse den lyckade
repliken att fru Arviks kurtisör skulle
flytta öfver sin trohet från mamman på dottern
vara typisk norsk, enligt våra begrepp hör
eljest trohet till det mest svårflyttbara.
Äfven en så äkta och stor skald som
Björnson kan göra missgrepp. Goethe talar
om: »Die Alten die sich klug verhüllen»,
och på dessa ord tänker man under den
världsbekanta sängsammanflyttningsscenen
i sista akten. Kanske är det »sundt», och
fördärfvade människor begripa ej det
naturliga, men jag kan icke neka, att jag blef
litet blyg.
Den ståtliga fru Arvik — spelad med
stor auktoritet af fru Gerda Lundeqvist —
gjorde verkligen klokt i att ta fram sin
mans ungdomslyrik, ty det bör ha hvilat
henne från den något konstiga nutiden.
Därmed är ej sagdt, att ej en hel del
lustig och träffande satir förekom.
Särskildt då den djupt kränkta makan i
sorgmarschtakt liksom en Ifigenia ledd till
offeraltaret föres in mellan upprörda
kvinnor, gladdes elaka män i sin själ. De
äldre herrarnes förtjusning för den kvinnliga
ungdomen behandlas med en viss själfironi.
Emellertid måtte det väl vara ganska
nat-turligt att man vill promenera ikring i
Fot. H Hamnqvist.
IVAN HEDQVIST SOM HENRI I »PÅ GRÖNA
PAPEGOJAN».
trädgården, om det också är en förmenadt
att plocka blommor och äta körsbär.
En mängd fyndiga repliker hälsades af
starka och välförtjänta skrattsalfvor.
Stycket var alltigenom roande och ett
vitalitets-prof af den geniale gubben.
Wienare påstås skilja sig från andra
tyskar därigenom att de ha smak, och
Arthur Schnitzler jäfvar icke detta påstående.
I sin lilla enaktare »Comtesse Mizzi», här
roligt öfversatt till Släktingar, behandlar
han ömtåliga ämnen med en takt öfver allt
beröm. Man vet ibland, anser han, minst
om sina närmaste. Den gamle grefven
Alfred Pazmandy -— Herr Hillberg—är
änkling men har sin ännu ungdomliga ogifta
dotter Mizzi, fröken Borgström, i sitt hem.
Stycket börjar med att grefven känner en
viss ensamhetskänsla och melankoli genom
att hans mångåriga förhållande till en
aktris blifvit brutet, men afbrytes i sina
funderingar genom ett besök af hans
åldrige vän furst Egon, som med en af herr
Fredrikson mycket lustigt framställd
blyghet ber om tillstånd att presentera sin
naturlige, just denna dag legitimerade son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
