Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Edward Fitz Gerald och Omar Khayyams Rubayiat. Af A. G. Damm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
a. g. damm
Det faller emellertid af sig själf, att det
ej vore svårt att framleta många
egendomligheter hos Fitz Gerald, hvilka tämligen säkert
skulle kontrastera mot vår uppfattning af
Omars person, men öfverensstämmelsen i
stort sedt är påtaglig och visade sig äfven
däri, att båda synas till en viss grad hafva
betraktat poetiskt författarskap såsom ett
blott tidsfördrif, detta äfven när de gåfvo
af sitt rika innerstas djupa känslor, så
föga gjorde båda för kännedomen om
sina alster.
Att Fitz Gerald var den finkänsligare
af de två kan knappt betviflas. I formell
begåfning var han Omar säkerligen
öfverlägsen, som älskvärd människa stod han
påtagligen långt framom den efter allt att
döma ej i allmänhet afhållne Omar, och
dock — trots allt — kan åtminstone jag
ej värja mig för känslan, att Khayyäm —
den gamle »tältmakaren» — var en efter
ojämförligt större måttstock tillskuren
personlighet än Edward Fitz Gerald.
Men härmed vare huru som helst, det
som gränsar intill hvad vi kalla det
»underbara», som i hvarje fall ger anledning
till djupare eftertanke, är att Omars under
århundraden förgätna manuskript genom
en serie af rena tillfälligheter — om något
är »ren tillfällighet» — föllo i just denna
hans nära själafrändes händer, för att sätta
ka?is lyras strängar i dallring i den enda
tonart, för hvilken de genom hela hans
föregående lif och författareskap blifvit fullt
harmoniskt stämda.
Fitz Geralds biograf A. C. Benson
skrifver i detta sammanhang:
»Mycket har talats och skrifvits om Fitz
Geralds Omar Khayyäm, dess beundrare ha
behandlat dikten på samma sätt som man
gör med prisbelönta kreatur på ett
landt-bruksmöte, skuffat och drifvit den fram.
Den har blifvit mikroskopiskt undersökt,
och Fitz Geralds egna ändringar i de olika
upplagorna ha öppnat ett vidt fält för
textjämförelser och kritik.
Och dock kan dess tillkomst angifvas
på ett mycket enkelt sätt.
Fitz Gerald råkade fa syn på en poet från
fordom, genom hvars skrifter rann en
tankens ådra, som, oaktadt mycken tröttande
upprepning och tråkigt moraliserande,
mycken sensuel bildrikedom och vanlig
epi-kureism på ett märkvärdigt sätt var
besläktad med hans egen natur.
Omar var en känslomänniska, en
dyrkare af skönhet, såväl människans som
naturens, så var Fitz Gerald. Omar älskade att
dröja vid det förflutnas gyllne minnen och
var lifligt mottaglig för det patos som
ligger i fagra tings snara slut, och så var
Fitz Gerald. Omar var genomträngd af en
viss dyster filosofi, den i trångmål drifna
mänskliga andens filosofi, sedan all
undflykt är slut, och detta var äfven fallet
med Fitz Gerald.
Resultatet blef, att denne, som då var
en skolad arbetare utan material, kunde
ur den metall, som så gafs honom, drifva
och ciselera sina känsliga stanser som små
sirliga kärl af rent guld. När han började
sitt verk, ägde han redan ett rikt och
ståtligt ordförråd, en stil, som lämpade sig väl
för något retoriska yttringar af en
filosofisk tankegång, där Fitz Geralds förkärlek
för långsamt flytande vers, smyckad af fina
naturiakttagelser och ett patetiskt
uttryckssätt, kunde göra sig gällande.
Och sålunda fann för en gångs skull
en man af fin litterär takt ett ämne
afpassadt just efter hans egna bästa
förmögenheter, ett ämne, hvars styrka var hans egen
styrka och hvars begränsning äfven var
hans egen. —
Föga är att säga, och föga kan sägas
om den stil, som Fitz Gerald gifvit sin Omar.
Den stöder sig icke på någon viss poetisk
tradition; dikten är skrifven på allvarlig,
klangfull engelska, af en viss högtidlighet,
med ofta nästan latinska vändningar, * men
som det oaktadt icke helt undviker en enkel
rättframhet, lika litet hvad klangen som
innehållet beträffar. Hans mål synes ha
varit att gifva melodiska, klara och
epi-gramliknande verser, så långt som möjligt
i öfverensstämmelse med originalets
tankegång, men han tvekade icke att utesluta
det, som skulle skadat hans egen
versbyggnad.»
En detaljerad granskning af Fitz Geralds
tolkning faller utanför ramen af denna
inledning och öfverstiger äfven min förmåga.
Det, som berör en läsare utan direkt
litteraturhistoriskt intresse, kan sammanfattas
därhän, att i denna öfversättning ungefär
hälften af verserna motsvaras af enstaka
* Fitz Gerald öfversatte i själfva verket Omar
— följande ett inre tvång — först på latin, hvaraf
ett prof återfinnes bland slutnoterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
