Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Koloristiska kriterier. Af Klas Fåhræus. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45°
klas fåhræus
skulpturen förnekade de till och med
kull-righeten och målade platt. Och knappast
var heller insättning eller rytmik deras
starka sida.
Och visserligen var vidare det sätt,
hvarpå Whistler förkunnade den nya
läran om »1’art pour 1’art» eller rättare
om »konsten för färgens skull», redan i
namnen på sina dukar tämligen pretiöst.
Man erinrar sig hans »symfonier i hvitt»
— hans »andanten i blått» — »hans
solnedgångar i köttfärg och grönt». Ja, vid
sin understrykning af färgens öfverhöghet
sparade han icke ens de djupaste af sina
familjekänslor, då han nämligen kallade
sitt bästa, numera i Luxembourg-galleriet
i Paris bevarade arbete: »Arrangemang
i svart och hvitt. Porträtt af målarens
moder».
Men om impressionisterna sålunda
voro ensidiga och deras härold retsam,
så torde vår färgälskande tid dock icke
böra frånkänna dem förtjänsten att i
huf-vudfrågan ha varit i sin goda rätt. Ty
utan förlust för sin framställning kan i
längden dock ingen konst försumma sitt
egentliga uttrycksmedel. Och så visst
som en tonsättning måste lefva på sina
rent musikaliska förtjänster och en god
poesi understödjas af ett språkligt
mästerskap — så visst måste äfven ett måleri
för att uppfylla sin högsta bestämmelse
uppbäras af en skön kolorit.
Ej under alltså om den från
Frankrike utgångna förnyelsen i färger fick
efterföljare bland ungdomen äfven i
Europas öfriga kulturländer; hvarvid att
märka är att den i England, som redan
med Turner genomgått sitt
impressionistiska skede, gjorde jämnförelsevis mindre
intryck; i Belgien, Holland, Italien åter
framkallade större förändringar; medan
i Tyskland Sezessionens ifver för starka
effekter ingalunda alltid motsvarats af
förmågan att på inhemsk grund utveckla
någon själfständig kolorit.
En kraftigare väckelse gaf då den
galliska färgglädjen onekligen i norden.
Och detta i Danmark och Norge
måhända mera sporadiskt hos enstaka
konstnärer; — medan i Sverige ett rikare
svar återklingade från grunden af en
verklig folkbegåfning för koloriten, som
nu under värmen af en stor hänförelse
för första gången slog ut i
högsommarblom.
Visserligen utgingo våra Sotals
målare i hufvudsak från det naturalistiska
programmet. Man målade ljust, gladt,
naturtroget utan att man därmed dock ännu
vidare djupt inträngde i färgkonstens
hemligheter. Mçn med Josephsons
»Strömkarl» stämdes redan den gyllene
violinen till den djupblå ton, som sedan
blifvit vår konsts lyriska nationalfärg. Zorn
höjde på ett förvånande vis sin
ursprungliga något blacka färg. Ett steg vidare
i samma riktning togs af Varbergsskolan,
vid hvars första utställning Berghs Visby
kan betraktas som en koloristisk
pro-gramtafla. Och med senaste årens alstring
— jag tänker på de betydande
färglyrikerna Jansson, Norrman samt den mera
nyligen framträdande Hennigs — har
vår konst målmedvetet inträdt i den
europeiska koloritens första plan.
Då vi alltså upplefva en epok af
färgens högkultur, och i samband därmed
konstnären räknar som sin förnämsta
äretitel att nämnas kolorist; — så torde
det icke vara ur vägen eller utan aktuellt
intresse att undersöka, hvari en god
färg-gifning närmare bestämdt består, samt på
hvilka gamla tecken och nya märken dess
fullgångenhet bäst pröfvas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
