Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hetsning. Af Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hetsning
539
Hon började kläda af sig, långsamt,
makligt. Hon redde ut sitt stora hår.
Bengt, sade hon, och hennes röst
darrade litet. Hvad jag är glad, att du
tycks trifvas så bra med stackars Carl.
— Ser du, jag har ju nog mina goda
skäl att hålla af Carl —
Hon väntade svar — eller snarare
att blifva afbruten. Då hon vände sig
om, såg hon, att han redan låg med
täcket högt uppdraget.
— Sofver du?
Intet svar.
Hon slutade sin toalett, släckte
ljuset och kröp ned i sin säng. — Sof
godt, mumlade hon på måfå. Men fick
icke svar.
Och hon somnade.
Brasan brann ned till glöd.
Bengt gled försiktigt ut ur täcket,
smög sig bort till kakelugnen och sköt
spjället. Han fnittrade till, bet sig i
armen.
På tå. Han gick bort till dörren, så
långt från kakelugnen som möjligt. Satte
sig på en stol och väntade tåligt.
Han frös verkligen. —
Han tänkte på det där raka, vackra
spåret, som skulle dragas ända fram till
fabriken. Lokomotivet skulle gå ända
in på fabrikens gård. Dunk, dunk —
kom lokomotivet.
Vänta! Jo, nu kände han det. Det
dunkade i hufvudet, pulsarna dunkade,
hjärtat dunkade.
Så. ja! Han reste sig och kände
knäna skälfva. Han vred på den
elektriska knappen.
Där låg Elsie — unga flickan.
Han vacklade bort till hennes säng,
satte sig på kanten. Nu kunde hon få
vakna, när hon ville.
Jämt för ett år sedan —
Hon andades tungt och oroligt,
bröstet arbetade mödosamt. Hon stönade
som i en ond dröm.
Han böjde sig fram öfver henne och
hviskade:
— Nu drömmer du om mor. Dröm
om mor, dröm om mor!
När hon sof, var hon verkligen lik
Astrid. Samma läppar, samma släpande
ögonfransar. Men hon var så blå under
ögonen.
Tänk om hon dog utan att först vakna?
Han skrek: Elsie!
Hon spratt upp, hon klamrade sig
till honom våldsamt hårdt. Hvar är jag,
hvar är jag? flämtade hon.
Han frågade:
— Hur tog du lifvet af mor?
Då släppte hon honom.
Carl! skrek hon. Hjälp mig! Hjälp
mig!
Hon föll tillbaka i sängen, bröstet
arbetade krampaktigt.
Hvem tror du dör först? frågade han.
Hon skrek på Carl, Carl! Mamma, skrek
hon! Så tystnade hon. Ögonlocken
glappade upp och ned.
Han böjde sig fram öfver henne.
Hvem är Carl? frågade han.
Hon svarade slappt, sömnigt,
flämtande :
Carl — det är ju min — bror —
half - half — halfbr —
Läpparna skälfde leende.
Bengt kände ett våldsamt illamående
stiga inom sig. Han reste sig mödosamt,
försökte urskilja dörren, vacklade fram, föll.
Han föll midt under den elektriska
lampan, som lugn och klar lyste för de
döende.
Makarna Wiesels död väckte ett
oerhördt uppseende.
Elsies far eftertelegraferades. Han
var närmaste släkting och arfvinge.
Vackra Astrids son, Elsies halfbror, som
alltjämt var i saknad af legitimationspapper,
kunde däremot icke göra några anspråk
gällande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
