- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nittonde årgången. 1910 /
655

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ernst Josephsons barndom och hem. Af Karl Wåhlin. Med 5 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ernst josephsons barndom och hem

655

skötas vid pulpeten, och i obevakade
ögonblick påträffades han i en vrå af
kontoret fördjupad i någon
älsklingslektyr, fullständigt glömsk af hvad han
strängt taget hade att göra. Det var
således nästan oundvikligt att låta
honom försöka sig på konstnärsbanan.
Han fick det kanske snarast därför att
han visat sig knappast duga till något
annat. Det blef också i längden
omöjligt att neka honom hvad han ifrigast
af allt åtrådde, och 1867 blef han elev
vid principskolan i fria konsternas
akademi. Samtidigt fortsatte han sin
humanistiska utbildning genom aftonkurser
i historia och svenska språket (ovisst vid
hvilket läroverk).

Af sitt inträde i konstens helgedom
har Josephson gifvit följande
humoristiska skildring i bref till sin f. d. lärare,
professor Johan Boklund, skrifvet i
Amsterdam 1877:

Tankarna äro underliga kurrar! När jag
fick ditt så litet väntade och så innerligt
kärkomna bref kom jag att tänka på en liten
ång-slup, som går mellan Skeppsbron och museum.
Om det var en vårdag, en sommardag eller en
höstdag törs jag icke säga, ty du sitter med
den där tjocka boken framför dig och kunde,
fast afståndet torde omöjliggöra sådant, när
som helst slå mig på fingrarna. Men allt nog,
vackert väder var det, och då vet du hur
Stockholm tar sig ut, när man står där nedanför
Gustaf 111:s staty och de blåa små vågorna
glittra, när från tusende master egna och
främmande flaggor vaja, när det härliga slottet
bakom dig breder sig ut i hela sitt majestät på en
grund, öfver hvilken från gråaste tider alla våra
störste vandrat, och på motsatta stranden reser

JAKOB HÄGG. 1870.

sig museet, där slottets hädansofne skola
upp-ståndne varda. En sådan dag stod jag, en
sextonårig, tjock och svart pojke, och väntade
på båtën, som skulle föra mig öfver till museet,
där mitt öde skulle afgöras, om jag kunde få
inträde i »konstens rike» eller i akademiens
elementarskola, hvilket ju lär vara ett och
detsamma. Jag hade lyckligt och väl kommit upp
för de ståtliga marmortrapporna och stod
beklämd och rädd utanför »Intendentens
arbetsrum» och kände denna otäcka tomhet i magen,
som måste vara hararnes ständiga egendom,
och klappade med darrande hand på den
massiva dörren. Ett »stig in!» i de mest
hjärtsli-tande toner hade så när kommit mig att ramla
baklänges, om icke fruktan att förarga den
förargade stämmans ägare hade kommit mig att
ramla framlänges, d. v. s. in i arbetsrummet
eller det allra heligaste. Sedan frågor och
svar blifvit växlade och tillåtelse gifven och jag
åter kommit ut på trappan i solskenet, andades
jag åter och sade för mig själf: »Det var
grufligt hvad den herrn var lik en general». Det
var första gången jag såg och talade vid
Johan Boklund.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1910/0717.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free