Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
Af CARL G. LAURIN
Med 8 bilder
GRIOPAPIA, »Vildanden»,
uppfördes af truppen Aischylos 1893
i Athen på grekiska. Förstod
man i tragediens fädernesland,
att f. d. apotekaren från Skien, skalden,
ättlingen af Sigurd Jorsalfar och hans män,
hvilka en gång uppförde dramatiska
episoder vid Egeiska hafvets kust och
triumferade i Miklagård, hade i detta i Rom
påbörjade skådespel, som är förlagdt till
en förfallen fotografs atelier i en norsk
småstad, skapat ett drama af isig höghet, af
den mest skakande verkan? Ett par år
förut, i april 1891, hade jag i Paris sett
Théàtre libre spela »Le canard sauvage».
Det litterära Paris hade stämt möte, äfven
den akademiska ungdomen, och från den
ljöd ett ljudligt snattrande då ridån gick
upp. Dagen därpå skref Le Temps’
kritiker, Francisque Sarcey: »Hedvig hade
hellre velat döda sig själf än sin vildand.
Nå, vi ha redan sett så många galenskaper
i denna hemska pjäs, att denna upplösning
ej förvånar oss alltför mycket. Då man
lefver med galningar under två eller tre
timmar förlorar man den rätta känslan för
förhållandena och sitt förstånds jämvikt.»
Emellertid blir Ibsen mer och mer förstådd,
och här i Sverige är det nog mången som
anser Vildanden på ett underbart sätt
förena ödestragik och karaktärskomedi,
förbinda den mest fasta klassiska form med
modern naturalism, och sammansmälta
gammaltestamentlig hårdhet — straffet allt
intill tredje och fjärde led — med
vetenskapens ärftlighetsidéer. Skådespelet låter
»hjältens» ömklighet och egoism gå upp i
en så oupplöslig enhet, att de som hylla
vare sig slaf- eller herremoral med bister
tillfredsställelse se olyckan urladda sig öfver
honom.
Det är vi själfva, vår egoism och
svaghet, som gisslas. Vi känna instinktivt de
svidande slagen träffa oss. Hjalmar
Ekdahl är blott symbolen för oss alla, som
ljuga oss bättre än vi äro, och som endast
då, när vi få stryk af högre makter, känna
oss litet skamsna för att sedan börja på
nytt. Det dröjer ej länge, förr än Hjalmar
med belåten rörelse öfver den djupt
förkrossade fadern lägger en vacker krans på
Hedvigs graf. För hvar gång man ser
Vildanden förvånas man åt den snillrika
idéen med vinden. Till denna vind,
fantasiens rike, som fördjupar scenen andligt
och materiellt på ett förbluffande enkelt
och genialt sätt, längta alla utom Gina.
För henne, den nyktra, prosaiska
människan, som en gång var så pass slampig,
att hon ej ens själf säkert vet hvem som
är far till Hedvig och därigenom skapar
ett ovisshetens perpetuum mobile af rent
upprörande verkan, är det underbara
rummet blott en gammal skräpig vind. Det
är i alla fall hon som ekonomiskt håller
ihop det hela, och däri visar sig också
den Ibsenska rättvisan. För Hjalmar blir
vinden en outtömlig källa till glädje genom
alla små tricks, som där kunna utföras
med hammare och bräder, spångar för
vildanden, sinnrika gardiner och dörrar, som
glädja hans uppfinnarhjärta. Gubben
Ekdahl drömmer sig tillbaka till skogen bland
alla dessa höns och plankbitar, och Hed-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
