Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ossian-Nilsson. En öfverblick och en värdering. Af Artur Möller. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
ARTUR MÖLLER
Men för Ossian-Nilsson har Sverige väl
knappt i första hand varit landet,
ehuruväl han funnit uttryck, genombäfvade af
andaktsfullt jubel inför dess mäktiga
perspektiv :
Liksom ett haf af mörka stammar,
ås vid ås som stela kammar,
rullar mot dig i ändlös storhet
Sverige, ditt fosterland.
Här, där synen för dig stiger,
där den vindlösa skogen tiger,
tyst af tankar i kvällens stund,
tag hvad djupt i en blick kan njutas,
göm, låt ögonen sakta slutas —
stor och bländande dröjer synen
bakom ditt ögas blund.
Sverige — det är för honom minnet
och löftet, men icke med den ihåliga
festtalsklangen i dessa ord. Sverige — det är
landet »älskadt i skam och älskadt i din
ära». Det är det »Tiggarnas fosterland»,
som närt sina bästa söner med stenar och
smekt dem med klor. Det är det Sverige,
som dref John Ericsson i landsflykt för
att hälsa det hemvändande ärekrönta liket
med blommor och salut:
Du land, se hans namn är för stort
att få rum
i bördens och afundens land.
Ilans mor är ej hon, som står
trångsint och stum,
där det tarfvas en själ och en hand,
ej hon, som förgäter för sagor och prål,
att barn tarfva sagor, ej män —
hans mor är det härliga svenska stål,
som väntar på svenskarna än.
Det är nationen, hvilkens blod han,
vridande sina händer i maktlös förtviflan, ser
sippra bort genom utvandringens öppna
sår. Stammen, för hvilkens skull svensken
i främmande land så ofta får känna
kinderna bränna och slå ned ögonen.
Men äfven när han agat den, har det
varit i brinnande, oresonlig kärlek, och
slagen ha svidit i hans eget skinn.
Sålunda står Ossian-Nilssons radikalism
från början på nationell grund. Han
hade ställt sig i socialdemokratiens led, ehuru
ingenting kunde vara honom mer
främmande än denna samhällsläras abstrakta
kos-mopolitism och brist på nationellt
själfmed-vetande. Ossian-Nilsson är visserligen inte
den enda nietzschian, som bekänt sig till
den politiska jämlikhetens religion. Och
äfven två sådana åskådningar, annars
skilda som eld och vatten, ha ju visat sig
kunna sämjas i vissa hjärnor. Men hos
Ossian-Nilsson var det inte två åskådningar.
Det var ett temperament i beständig kamp
med ett program.
Han var son af en arbetare. Han hade
en skoltid, som snarare var ägnad att ge
växt åt pojksjälens grodd af rancune och
bitterhet än åt förtroende och vekhet. Hur
man tvärs genom dikten om det unga
officersämnet Buonapartes smälek från de franska
ädlingarnas sida i Saint-Cyr skönjer en
liten inbunden tjurskallig plugghästs
lidanden på en skånsk skolgård! Redan då
älskade han kanske som andra äregiriga
drömmare i knäbyxor att jämföra sig med
världshistoriens Store! Denna böjelse har
icke försvunnit med åren. Där finns
nämligen åtminstone två väsentligt skilda sätt
att reagera mot förtryck: maskens och
stålfjäderns. Ossian-Nilsson hade nog mest
af den sistnämndas virke. Och när
trycket lättade, har kanske stålfjädern ibland
sprungit allt för utmanande högt och
surrande i luften.
Nu är det också en psykologisk lag,
att medan bifall och framgång stämma till
ödmjukhet, underblåses hos den, som
känner sig missförstådd och underkänd, en
drift att ta skadan igen genom
själföfver-skattning. Det är en sorts inre nödvärn.
Jag tviflar inte på, att Ossian-Nilsson ger
sin diktning ännu större betydelse än den
har. Det har helt visst vållat honom
afbräck, då det icke finns någon dygd som
så tilltalar publik och kritik som
blygsamheten.
Men, rent litterärt bedömd, vet jag
icke, om denna last är så farlig. Då det
ju gäller som en sanning, att dikten är
lif och verklighet i förhöjd potens, bör det
väl icke vara så oriktigt att hålla
uppförstorande och förstärkande speglar för egna
stämningar och lidelser.
Nåväl. Skolpojken blef student och
fann sig ansikte mot ansikte med tidens
ledande strömningar, som de projicierades
i nittiotalets sydsvenska studentradikalism
(den gyllne æran för D. Y. G., »Lundagård
och helgonabacken», Studenter och arbetare).
Det var ju själffallet, att allt ungt,
intelligent, framåtsträfvande skulle ta värfning i
radikalismens falang. Den praktiska
beröring med aristokratien, i hvilken
Ossian-Nilsson kom om informator för dess söner,
var väl icke heller ägnad stärka hans
sympatier åt det hållet — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
