Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ossian-Nilsson. En öfverblick och en värdering. Af Artur Möller. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
ARTUR MÖLLER
Det var en seconda primavera, en ny
knoppningstid i Ossian-Nilssons lyrik. Dess
blomning ligger nu framför oss med
Flygskeppet.
Här har äfven Visan, den ljufvaste af
sångens féer, gjort sina systrar sällskap och
signat hans panna. Jag bekänner, att jag
aldrig tilltrott Ossian-Nilsson att nå ett
sådant förinnerligande i känslouttrycket. Han
har i någon af sina romaner persifflerat
Goethe som en skald af kvinnans nåde
(ja, uttrycket är inte så). Men om någon
har ett sällsynt helt och lyckligt
lifsförhål-lande till en kvinna att tacka för det
förnyande och undergörande källsprånget i sin
diktning, är det författaren till »Flygskeppet».
De dikter, där han i hustrun besjungit
älskarinnan och samtidigt kamraten i allt
komma längre inifrån bröstet än något af
hans tidigare poesi och äro förklarade af
lyckans majestät:
Hur ofta du blir mor, är du min flicka,
som jag med blommor hyllar och med
sång
och mina heta friarbref skall skicka
från vår till vinter all vår lefnad lång.
Hur ofta du blir min, skall jag dock törsta
med samma trånad efter gunsten din,
och hvarje ynnest vara mig den första
och lika ljufligt oviss att bli min.
Hur ofta du dig ger för hela lifvet
och lifvet tänds och växer i ditt lif,
skall jag dig tacka för hvad mig är
gifvet
med detta enda enkla ordet: gif!
Men jag nämnde Visan. Läs då en
liten dikt, som »Filemon och Baukis», i sin
konstrika enkelhet oupphinnlig:
Det susar två träd i kvällens vind
ett är en ek, ett är en lind,
och samma krona förenar
ekens och lindens grenar.
Under dem hänger en trasig grind
på störtade gärdesstenar.
Träden de gamla i kvällens vind
luta sig gröna med kind mot kind.
(Andra raden ger exempel på ett par
utomordentligt väl anbragta peoner.)
Jag nänns inte skära en dikt sådan som
»Minnet» genom att stycka; den är
annars ägnad att ge en föreställning om det
nya, vekt melodiska flödet i denna samling.
Allt står naturligtvis inte på denna
nivå. Men det är med glädje man
konstaterar, att de enda riktigt svaga
produkterna bära årtal från slutet af 90-talet.
Deras öfverflödiga och störande härvaro är
ett nytt bevis på Ossian-Nilssons okritiska
läggning, därest han icke med dem afsett
att, som Strindberg säger, visa hur dålig
vers han skrifvit i sin ungdom.
Äfven i sin lyrik har nu Ossian-Nilsson
slagit in på en bred realistisk väg. Det
är framför allt i de skånska landtmotiven.
Taflor sådana som »Kvällsmjölkning» dofta
af mylla och klöfver, lysa af käckt och
mustigt pålagd färg. Men de höra dock
till dem, som skulle kunna undvaras. Vi
ha andra poeter af mindre vingfärg, som
göra dessa idyller lika bra och kanske mer
con amore.
Hvad däremot numer ingen kan göra
mer än Ossian-Nilsson, det är praktstycken
som »Hafvets arbetare» eller »Vid
Öresund». Lika lite som dikten till fäderna,
i sin klassiska knapphet som huggen i granit.
Ossian-Nilsson har icke svikit sitt första
ideal, heroismens. Men hans hjältedyrkan
har icke längre den poserande hållningen
från Déroulède. Den har blifvit strängare
i blicken, djupare och varmare i klangen.
Och, när skalden talar som i »Hjältarna»
borde han ha ett folk till åhörare:
De svinna bort, en drömsyn för en timma,
ej skrytsamt grann, men bittert hälsosam
och ej att klinga för i glasens glam,
men att i hjärtat som ett sting förnimma,
o glans, o bragd, o ädla hjältestam,
ur natten må du som en stjärnbild
glimma,
en gyllne strimma
ur gången sorgenatt af svek och skam.
Sverige, vårt land, vår stolthets hjärtanskära,
buret i sång och slutet i vår dröm,
älskadt i smärta, varm och vemodsöm,
älskadt i skam och älskadt i din ära,
Sverige, vårt land, de ädlas minne göm
djupt i din barm och håll det ständigt nära.
att du må bära
söner igen, dem lika i beröm!
Med »Flygskeppet» har Ossian-Nilsson
skänkt oss en bok, som i sällsynt grad
infriar gamla löften och ger nya.
Stockholm januari 19 11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
