Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Panegyrik om gudinnan Athena. Af Harald Wägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PANEGYRIK OM GUDINNAN ATHENA
367
därifrån, lämnande den bittert gråtande
Aristokleia. Och dryaderna klagade, och
i trädens sus förnams deras sorgsna melodi.
Men Kleombrotos kunde aldrig
glömma den unga kvinna, som han älskade,
och ofta satt han suckande om natten
på sitt läger, medan månen allvarlig och
outgrundlig blickade ned på jorden, där
de osälla dödliga bo.
Ve mig, sade Kleombrotos och slog
sig för sitt bröst, så att det gaf genljud,
jag är den olyckligaste bland alla unga
män. Aldrig skall jag få en hustru, som
delar min bädd och gör mina nätter
ljuf-liga. Det finnes ingen lust mera för
mig, och i min ålders blomma måste
jag dö, utan att hafva uträttat något
berömvärdt och utan maka och barn,
hvilket i synnerhet är skamligt för en man.
Törhända kommer då den trolösa
Aristokleia att fälla en tår, när hon med
Philandros går förbi det ställe, där urnan
med min aska står. Ve mig, att jag
aldrig kan glömma hennes svarta ögon
och hennes fylliga barm.
Men den outgrundliga månen, som
ser allt, sade vid sig själf: Förvisso
finnes ingen varaktig lycka under den
strålande silfverban, på hvilken jag
vandrar. Människorna äro fulla af begär, och
begär är detsamma som olycka.
Men i drömmen såg Kleombrotos en
syn. Guden Hermes visade sig för
honom med silfverbevingade sandaler och
ormstafven i sin hand och uppmanade
honom att begifva sig till Korinthos och
bedja den första människa han mötte
innanför stadsporten om råd. Följande
morgon lastade Kleombrotos några af
sina ägodelar på en liten åsna och
begaf sig åstad. Efter några dagar såg
han, just som solen närmade sig västerns
guldtindrande portar, staden Korinthos.
Han piskade på åsnan och var snart
framme. Strax innanför stadsporten
stod en gammal man med korslagda
armar invecklade i manteln och skådade
bort emot solnedgången. Honom
tilltalade Kleombrotos och sade:
Vördnadsvärde gubbe, ty du synes
mig verkligen hafva nått den silfverhåriga
ålderdomens gräns, månne du äfven har
vunnit den visa ro, som är ålderns
kännetecken? Då beder jag dig, att du vill
meddela mig något af denna din vishet,
och lära mig, hur jag skall bli lycklig,
ty du ser framför dig den olyckligaste
bland dödliga.
Unge man, hvem du än är, sade den
gamle lugnt, ditt tal är dåraktigt.
Följaktligen är du olycklig, ty dåren är
alltid olycklig och den vise alltid lycklig.
Det är icke svårt att se, hvad som gjort
dig olycklig. Antingen har du blifvit
öfvervunnen i femkamp af dina kamrater på
palästran eller har din häst på
rännarbanan sprungit långsammare än de andras.
— Intet af detta, gubbe!
— Då vet jag så mycketsäkrare,
hvarför din kind nu är blekt af sorger och
tårar. Någon kvinna, som du åtrår, har
öfvergifvit dig och fägnar nu en annan
med ljufva kyssar och smekande ord
hvilket märkvärdigt nog är en lockelse för
många. När skola väl de dödlige
någonsin lära sig att öfvervinna sitt begär
till kvinnor, hästar och vin? Förvisso,
människans själ har endast föga kvar af
det gudomliga förnuftets ljus.
— Jag förstår icke detta ditt tal,
svarade Kleombrotos, som ännu bevarade
minnet af Aristokleias famntag.
—- Det gör ingenting, sade gubben.
Om den vise endast skulle yttra sådana
ord, som fattas af mängden, skulle han
aldrig eller endast sällan öppna sin mun,
utom för att äta. Men jag vill upplysa dig
om att, enligt hvad Platon, en mycket vis
man från Athen lär, intet annat är i
egentlig mening till, utom idéerna, af hvilka
den förnämsta kallas gud. I jämförelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
