Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenskt folklynne och emigrationen. Af Carl G. Laurin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494
CARL G. LAURIN
de lägsta. Den kommer fram i de minsta
småsaker. Märker man, att utländingen ej
använder sig af skålande eller tackande för
maten, anses det i de högsta kretsarna
genast för fint att släppa af dessa vänliga
gammaldags svenska bruk, och här är ej
fråga om någon nykterhetsvänlig tendens,
endast om svenska symboliska handlingar,
och det finnes intet onödigare i svenska
ögon, ty vi ha allesammans bra litet sinne
för formen här i landet, och det kan vara
ett fel. En varmhjärtad och intelligent
författarinna, Ellen Key, har framhållit det
kulturdrag, som ligger i observansen af
formerna, och klandrade just den bristande
stadgan i våra festvanor. Men skulle man
inte kunna, för att ingå på ett annat
område, anmärka på henne själf, som i sina
bidrag till utländska tidskrifter så ytterst
sällan väljer svenska ämnen! Emellertid
ha vi under de sista 20 åren börjat få en
viss aktning för det svenska. Den paroxysm
af förargelse, som utbröt, då Oscar II på
1870-talet lät sätta upp den svenska
flaggan på slottet, vore nu omöjlig. Nu ser
man rätt gärna den svenska symbolen.
Ett mycket framstående rum bland dem,
som bidragit till den nationella lyftningen,
intages af författare och konstnärer, och
vi ha alla skäl att för den saken ytterligare
öka vårt tack. Man behöfver blott tänka
på, hvad en Selma Lagerlöf eller en Bruno
Liljefors betydt för vår nationalkänsla.
Egendomligt nog har prof. Sundbärg glömt
att nämna den afgörande vändning till
nationell eftertanke, som framkallades af
Heidenstams uppsats om svenskarnas lynne,
offentliggjord 1896 i Ord och Bild.
Somliga säga: »Jag bryr mig ej om
nationalkänslan». Det påminner om honom
som »ogillade sociala frågor».
Nationalkänslan finnes nog, oberoende af våra
önskningar. Den bryter ibland fram som en
naturkraft, och då förstår man, att man
måste bry sig om den. Under den
nationella förnedringstiden ha vi, åtminstone
under 1870-talet, haft öfvernog af nationella
floskler, och en reaktion mot dem var
nödvändig. Det är naturligtvis ej meningen, att
vi skola blifva lika blågula som
amerikanarna äro »starspangled», men det är långt
från den mera onödiga minutslånga applåd,
hvarmed ?iam7iet Washington hälsas på de
amerikanska teatrarna, om det nämnes
under pjäsens gång, till det ovilliga, halft
generade sätt, hvarmed en svensk mottar
fullt objektivt beröm om Gustaf II Adolf.
För några år sedan lästes i en svensk
huf-vudstadstidning en recension öfver ett
utländskt arbete om Karl XIV Johan.
Recensenten anmärkte, att författarens
förtjusta utlåtanden om sitt föremål gjorde
ett otrefligt intryck på en svensk.
Professor Gustav Sundbärg fruktar
da-nerfolket, äfven om det, mot förmodan,
komme med skänker, och påstår att vår
blindhet gent emot danskarna är ett
grunddrag i det svenska lynnet. Jag måste
erkänna, att jag ej kan bortarbeta detta
svenska fel hos mig, jag kan ej öfvervinna min
sympati i detta fall. Sundbärg anser, att
man i en svensk historia för folkskolan ej
medtagit slaget vid Lena 1208 af
undseende för danskarna. Jag är öfvertygad om,
att han misstar sig, och att detta beror på
andra orsaker.
Däremot har jag själf hört en svensk
professor bekymra sig om hur man skulle
placera Karl X Gustafs staty i Malmö så
att danskarna ej sårades.
Författaren har emellertid ett mycket
skarpt öga för skillnaden i danskt och
svenskt lynne och sätter svenskens naturkänsla
i motsats till hans brist på psykologisk
uppfattning. I Danmark är det tvärtom,
och träffande framhåller Sundbärg detta,
då han talar om skillnaden mellan en dansk
och en svensk kalfaktors ställning till sin
löjtnant. Efter 14 dagar känner dansken
löjtnantens förtjänster och fel och begagnar
sig af båda. Efter mötets slut har
svensken intet annat intryck af sin förman än
att han är endera »en djäfla hygglig karl»
eller »en djäfla fähund». På ett sinnrikt
och i min tanke riktigt sätt härleder
författaren vår ledsamhet i umgänget ur vår
brist på psykologi — intresse för
människor. — Tillåt oss erkänna att vi äro
ganska tråkiga. Hvem af oss har ej hört det
specifika svenska skrytet »vi råka aldrig
någon, vårt landtställe har gudilof inga
grannar», »på badorten X. behöfver man
ej vara tillsammans med någon!» I
sanning älskvärda sällskapstendenser.
Hvad är det då för drag hos oss och
i vårt lif som medverkat till emigrationen?
Vår enstörighet, vår afundsjuka, vår
otacksamhet mot alla men främst mot Sverige.
Hvad har Sverige skänkt mig? Hör man
ej den retade, hos vissa nästan ursinniga to-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
