Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Shah Jahans silfverbro. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SHAH JAHANS SILFVERBRO
583
hennes namn och talade han i natten
till sin älskade och till sitt eget hjärta:
»Ardjaman Banu, du skönaste, den
tyngsta smärtan har du beredt mig.
Ardjaman Banu, du älskade, drömmen
om din skönhet och din kärlek blef då
den bittraste af. mina bittra drömmar.
Du är morgonrodnadens silfverskir,
hvars tvekande glans aldrig bundits af
mina sidenväfvares tvinnade silken. Du
är palmkronornas ton af vind och
spelande väder, hvars oändliga melodi mina
skalders lutor aldrig fångat på sina
strängar.
Stjärnan öfver minareternas spets är
du, som mina händer aldrig ha nått.
Glansen är du öfver Yumnas vatten, som
aldrig hämtas upp i skålar och slutas
inom deras rand.
Ardjaman Banu, du är icke kvinnan
bakom kvinnogemakets stafvar och
förlåter, furstinnan som med en aldrig
förut anad skönhets höghet kom på min
hvita elefant från sitt okända rike. Du
är det hemliga väsendet i skönheten
själf, för hvilket mina sångares sånger
blott finna bilderna och speglingarna,
det eviga och sista djupa i den djupa
visdom, hvaraf de många orden i mina
tänkares skrifter och bokrullar blott äro
brutna spillror och stammande stafvelser.
Du är allt det, till hvilket en dödlig
aldrig hinner, det som stigit som en hvit
fågel ur hans renaste och djupaste vilja,
en hvit fågel, hvars flykt han aldrig kan
följa, men efter hvars vingslag hans ögon
aldrig kunna sluta stirra och stirra sig
till blindhet.
Ardjaman Banu, detta är du: det
onåbara. Detta är du: en hvit fågel
stigen ur mitt eget hjärta. Mitt lifs
rikaste och kvalfullaste är du.»
Så talade shah Jahan om natten till
sin älskade och till sitt eget hjärta.
Hans vizirer och hofmän sade till
honom: »Du har tröttnat, herre, på den
där kvinnan från Kaschmir. Sök dig om
efter en annan gemål! Det indiska
landet är rikt på furstedöttrar, och mänga
äro i den persiske shahens kvinnohus,
som redan trånande sucka öfver talet
om shah Jahans mörka skägg och hans
stora städers prakt. Dina frillor ha
förlorat makten att förströ dig. Köp dig
nya! Vi ha hört beryktas en
gorka-kvinna på slafmarknaden i Mandalay,
som skall vara vild och stolt och härlig
som en tigerhona, och en koptisk
köpman lofvar dig en rödhårig judinna från
Kairo, skön som Fatima, profetens
gemål — välsignadt vare hennes namn!
Ny lycka och lust skulle sådana
kvinnor göra dig.» Och ännu andra
berättade: »I Goa veta vi en, som följt
guvernören från den portugisiske
konungens rike och som en af de otrognes
förkunnare, en utsökt kvinnokännare af
Jesus-brödernas sällskap, säger sig kunna
bringa till dig. Han säger henne vara
värd långt mer än de tiotusen
guldstycken, han begär för henne.»
Men shah Jahan sände dem alla
ifrån sig och svarade: »Jag skänker
dem till eder. Mån I förlasta eder med
dem!»
Så hände en sommar, då regnet föll
och Yumna steg hög, att Ardjaman
Banu vardt död.
Ingen visste om shah Jahan sörjde
sin gemål. Han grät ej och ville icke
se den döda. I sorgetåget gick han
sluten och som alltid utan rörelse i det
bleka ansiktet. Men samma afton lät
han kalla till sig de yppersta af sina
byggmästare och marmorsågare och
el-fenbenssnidare och befallde dem att
bygga och sira ett grafhus öfver den
döda.
Af dessa yppersta byggmästare och
marmorsågare och elfenbenssnidare vardt
så byggdt och siradt Taj Mahal,
Ardjaman Banus, den skönastes, grafhus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
