Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
664
OLOF RABENIUS
hufvuddrag, som karaktärisera romantiken,
ge bestämning och värde åt hans dikt.
Nyss berördes den metafysiska synkretsen,
som, äfven om den ej tänder idéer eller
skjuter tankeblixtar, här öppnar sig mot
oändligheten och utbreder sin vida
horisont, öfverdragen med ett blekt skimmer,
hvari längtan och aning höljer sig.
Fjärr-blicken i tid och rum, den romantiske
skaldens förnämsta andliga synorgan, sväfvar
och lyser öfverallt i Vetterlunds diktning.
Den närliggande verkligheten viker och
upplöser sig i dröm, sensationerna fly för
minnena, intrycken förflyktigas till fantom,
och bilderna förtunnas och eteriseras till
syner. Själen vänder sig från yttervärlden
till sitt eget inre och uppgår i sitt förflutna
lif, som i stämningens stund blir ett tidlöst
närvarande. Är ej det hon i tiden förlorat
det hon evigt besitter, består ej själfva
hennes väsen af minnen, som fantasien
spinner ut till en skimrande väf? För
romantikern är tonen skönast som eko,
färgen som spegling. Och hur fri är icke
drömmen på sin långfärd, hur obunden af
den eljest påträngsna verkligheten med de
fordringar den ställer på artisten att
»skildras» och återgifvas exakt. Vetterlund
dväljes helst i den poetiska erinringen af sin
barndom, hvars intryck han återkallat i
många af sina sånger och hvars
gryningsluft dallrar kring de minnen, han besjunger.
Ämnet och föremålet för hans dikt,
objektivt sedt, i saknad af allt säreget intresse,
betyder intet, tonen och stämningen
däremot allt — vi beröra här i förbigående
en annan romantisk egenskap,
subjektiviteten. Som typisk för denna grupp af
dikter kan nämnas Barndomsstaden:
Ur nattens drömmar stiga
de dunkla minnen fram,
men i ett sällsamt fjärran,
en halfdag undersam.
Den gamla barndomsstaden
i månljus ser jag gå
med takens hvita snöskrud
mot rymdens silfverblå.
Det öde torget glittrar
så långt som synen når,
intill den mörka husrad,
som djupt i skugga står.
Ett enda fönster lyser
så svagt, så drömlikt matt,
som minnet af en barndom
står fram ur skuggors natt.
Men allt är sällsamt fjärran.
Jag hör en svag musik . . .
Mitt väsen dväljs därborta
i nattligt ljuf mystik.
Och stjärnblå timmar skrida
omärkligt hän att dö,
och vinternatten drömmer
utöfver torgets snö.
En hägring från förflutna dar står i en
dikt som denna upp i skaldens inbillning,
och han har förmått gifva orden, hvari
han fäst den, något af dess egen matta
silfverstrålning. Och mot den aflägsna
barndomens och hemstadens syner vändes
hans blick hvar han än befinner sig, de
smyga fram, såsom han själf i den första
dikten berättar med skiftande intima bilder,
när han om aftonen släpper sitt arbete och
sina hvardagssysselsättningar, och t. o. m.
när han skådar omkring sig från Colosseum
i Rom, lysa de honom till mötes från skyn.
Afståndet endast förskönar och förinnerligar
dem. Men Vetterlunds romantiska
fjärr-blick sträcker sig än längre hän. Under
»Fantasier vid kartan» stiga främmande
världsdelar och landskap fram för hans
syn, och från förgångna historiska epoker
skymta brokiga skaror af hjältar och folk,
hvilka en gång haft sin färd öfver dessa
landsändar. Afståndet i tid förenar sig
med afståndet i rum till en kombineradt
historisk-geografisk samverkan. Och
slutligen — i dikten »Ute på stranden» —
insättes hela jordklotet i sitt kosmiska
perspektiv :
Och snölandet ligger åter
oändligt i stjärneglans.
En mörk och stelnad solvärld
går Tellus i klotens dans.
Inom den romantiska — och icke
enbart den romantiska — naturpoesin spelar
som bekant årstidernas skiftning, deras
reflex mot hvarandra och deras
stämningssymboliska inflätning i själslifvet en
framträdande roll, och Vetterlund vore icke
den romantiske poet han är, om han ej lät
denna uttrycksfulla växelverkan komma till
rätt i sin dikt. Novembers gråa
töckendok, som ligger tungt omkring honom, kan
plötsligt lyfta, och långt bortifrån och från
för länge sedan eller från framtiden
fladdra vårens skira slöjor, och midt i diset
lyser det blått och klart. Andens djupa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
