Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tor Hedberg. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och fast vall som skyddar hans namn mot
tidens ström. Hans samlade gärning hittills
hör till de mest betydande under de
senaste årtiondenas svenska litteratur.
Tor Hedberg är en af våra
mångsidigaste författare. Han började som novellist,
men har sedermera utvecklat sig till vär
efter Strindberg främste dramaturg. Han
har utgifvit flera diktsamlingar och har
därjämte som teater-, konst- och
litteraturkritiker utvecklat en omfattande och
märklig verksamhet — en del af hans
författareskap, som ännu icke föreligger samlad och
öfverskådlig i tryck och som det en gång
blir litteratur- och konsthistoriens sak att
bedöma. I alla de mångskiftande
diktformer och stilar, Tor Hedberg pröfvat, har
han städse framförallt varit gestaltskapande
och bilddanande konstnär. Under 80-talet,
då problemlitteraturen florerade och
diskussionen om tendensens förhållande till
konsten, dess berättigande eller dess
nödvändighet satte sinnena i svallning, stod
Tor Hedberg redan från början på den
rent artistiska sidan. Han tog aldrig i sitt
författarskap någon direkt del i de sociala
och religiösa strider, som upprörde
samtiden. Han gjorde aldrig omedelbart sin
diktning till språkrör för tidsidéerna.
Ingenting kan för öfrigt vara oriktigare än
föreställningen att själfva den konstnärliga
formen skulle varit föremål för ringaktning
af den unga 80-talslitteraturen; af naturliga
konstnärliga instinkter hejdade man sig
inför den konsekvens Strindberg i sin
sannings- och världs förbättrarifver drog, att
konstnären skulle aflösas af
tidningsskrifvaren och den diktande själsskildringen
af den själfbiografiska memoaren. Snarare
stod en konstnärlig objektivism i Flauberts
ända som idealet för flera af denna
generations författare; att gifva verkligheten
fast gestalt i ordet, det var diktens a och o,
och tendensen fanns i Tor Hedbergs konst
blott som lifvets egen tendens, teorien
blott som den stämning och betraktelse
den egna erfarenheten och ödet naturligt
inge individen eller dess skildrare.
Hedberg var mera meditativ än stridbar, mera
psykologiskt än socialt intresserad, och hela
hans försynta, resignerade, kontemplativa
lynne drog honom mot det objektiva
framställningssättet.
I viss mån hade ju 80-talets realistiska
svenska berättarteknik tidigare rent
inhemska traditioner. Tor Hedberg själf
hade haft tillfälle att lära på närmaste håll.
I den godmodiga ironien, den fyndiga
intrigeringen, det jämna borgerliga
berättelsehumöret, som utmärker flera af hans
tidigare noveller, tycker man sig igenkänna
fadern, Frans Hedberg, och han förstod
som denne att en berättare inte behöfver
haila sig för god att också vara
underhållande. Å andra sidan må medges, att
några af de smärre skisserna inom denna
grupp sakna udd och äro väl små till
motivet — se exempel i »Noveller och skisser»
1889 — och i någon mån bidraga att
belysa Heidenstams eljest som man tycker
öfverdrifna utmålning af 80-talets
»skomakarrealism». Det är denna lättare sida
af sitt författarskap Tor Hedberg fortsätter
i lustspel som »Nattrocken», »Kärlekens
krokvägar», den klassiskt formade
»Karlavagnen» med sin svenska midsommarsol
öfver sig och »Guld och gröna skogar».
Den sistnämnda pjäsens popularitet
förefaller rätt orättvis på bekostnad af oändligt
värdefullare saker af Tor Hedberg;
Winckler d. ä. är en föråldrad romantisk typ af
vinglaren, omöjlig i det moderna svenska
samhället, alltför obetydlig i sig själf,
gudskelof föga karaktäristisk för svensken —,
som man velat göra honom till —, och
hans fruktlösa viggförsök bli åtminstone
vid läsningen mera långvariga än roliga.
Men det nya i 80-talsriktningen, som
skiljer den från tidigare svensk realism,
var dess fördjupade intresse för psykologiska
problem, dess fina och sensitiva insikt i
själens förvandlingsprocesser, dess
lefvande förstående af den inre frihetens kraf.
Föga betänka vi hur mycket vi i
allmänhet ha att tacka just denna sida af
80-talets litteratur — med Ibsen i spetsen —
och hur mycket humaniteten vunnit därpå;
alltjämt är åtskilligt af det bästa i vår
nyare litteratur en fortsättning på denna
psykologisk-etiska diktning. Också i Tor
Hedbergs tidigare arbeten återkomma vi
flerestädes till det moraliska
frihetsproblemet. Det möter oss i den unge prästens
religiösa konflikt i debutarbetet »Högre
uppgifter» (1884), det är kärnpunkten i
den varma och vinnande berättelsen »På
Torpa gård» (1888). Elsa Ek är en af de
många kvinnogestalter i den moderna
litteraturen, som oemotståndligt, hur länge de
än lidit och öfvat våld på sig själfva, drifvas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
