- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguförsta årgången. 1912 /
396

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

396

CARL G. LAURIN

fästmannen. Man minnes, då man hör
detta, den tillrättavisning den ej onödigt
pryde Karl XV gaf en skräddare, då denne
ideligen upprepade en naturalistisk detalj.
»En gång är nog.» Till allmän förbluffelse
löstes den smärtsamma situationen genom
att den lärde fadern får veta, att flickan
i denna tid af vaket socialt intresse velat
göra sina föräldrar en glad öfverraskning
och strålande framlämnar sitt betyg som
utexaminerad barnmorska.

Den önskade teoretiska kompetensen
förefanns således i rikaste mått, och i detta
fall hade man också den bästa förhoppning
om att den praktiska skulle ännu snabbare
vinnas.

Pjesen Baby mine har Margaret Mayo
från Chicago gjort på maskin. Det kan ej
vara möjligt annat. Den är så snustorr, så
andligen rå, så fullkomligt passande, att
den måste vara maskingjord. Innehållet,
en make önskar barn, men makan är rädd
om sin figur. Hustrun, den vackra Kitty,
försöker sedan med fosterbarn, hvaraf många
förvecklingar. Herr Hedlund är kanske den
enda herre här hemma, som fullkomligt
behärskar den anglosaxsiska komiken. Han
spelade i »Min baby» den clownartade
husvännen, Jimmy Jiggs.

Lika förträffligt skötte sig herr Hedlund
i Korsdrag, lustspel af fru Ellen Lundberg,
f. Nyblom. Denna pjes, som först
presenterades anonymt, fyller åtminstone något i
den gapande lucka, som utgöres af felande
svenska lustspel.

En viktig sak, då det gäller lustspel, är
lustigheten, och den fanns här. Det är ej
utan att också en ganska klok och
världsvan psykologi lyser fram i de roande
scenerna. Innehållet, en man, med allt
hvad detta ord innebär af svaghet, mellan
två hustrur, bägge hans egna. Den
nuvarande hustrun-makan, den föregående
hustrun-älskarinnan. Det är lätt för
moralister att säga: »Man bör ej skiljas», men
då redan Moses, med hänsyn tagen till
människornas ondska, tillstadde skilsmässor,
så torde de väl också bli brukliga under
nästkommande tretusen år. Den allra
hyggligaste make måste känna sig
besynnerlig och underlig såväl till själ som kropp
i denna situation af ej bära korsdrag utan
också korseld, och det särskildt om den
ena af fruarna råkar vara fru Winnerstrand,
då blir man lätt rörd af de många vackra

minnen som strömma emot en. Det gäller
emellertid att hålla medelvägen och att
hvarken tycka för bra eller illa om den
frånskilda frun. Kvickt och underhållande,
utan spår af den simpelhet vår eljest så
renhjärtade nation använder i lustspel, var
»Korsdrag» af den art, att man gärna önskar
den begåfvade författarinnan ett välkommen
åter.

Den, som däremot återkommer väl ofta,
är Algot Sandberg.

Jag minnes att för några år sedan
fäder ledde sina söner, att se Esmans fars
»Alexander den store» i hopp att kunna
visa dem något historiskt. Kanske dessa
söner nu på egen hand söka upp Leda med
svanen i hopp att få se något —
mytologiskt, men de bli lika jämmerligt lurade
som en af mina studentkamrater, hvilken
af oetiska skäl inköpt Leo Tolstojs
»Lastbara nöjen». I 33,333 hade Sandberg
funnit en miljö, som passade honom. Han
rörde sig såsom fisken i vattnet bland
dessa aktningsvärda skomakare och mindre
aktningsvärda slinkar och slampor.

Sångmön, som först hade ledt honom
till Östermalmstorg och Skepparegatan, bjöd
honom nu skåda ut öfver landet, och
liksom han förut i »Silkesstrumpan» hade
varnat oss för gynokratins och
antisexualite-tens faror, för toffelhjältemod och
nuck-idéer, så ville hans genius nu, att han skulle
med skaldens intuition i »Leda med svanen»
skipa rätt mellan de två stora riksförbund,
som slitas om den svenska folksjälen. Det
Holmbergska riksförbundet för sedlighet
och skräddar Palms riksförbund mot
förbudslagstiftning. De två skaror, som fylka sig
om dessa tvenne banér, bära samma goda
svenska lösensord på tungan: lagom, men
hvad detta ord innebär, därom bli vi aldrig
eniga. En puss i påsk och en nubbe till
julen torde vara minimum. Min egen
ställning till de två riksförbunden är den, att
under det jag i många kulturella och
politiska frågor har en viss lutning åt
herrskapet Holmberg och ett visst misstroende
för skräddar Palm, så är, då det gäller
riksförbunden, förhållandet omvändt. I bästa
välmening och i den mest fosterländska
ända önskar det förra riksförbundet, en,
som jag befarar, allt för sträng inknappning
i det som skall anses offentligt tillåtet i
Sverige på det sexuella området, och det
senare riksförbundet, där nästan alla våra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 1 17:45:36 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1912/0438.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free