Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Strindberg i Schweiz. Reminiscenser från sommaren 1884. Af Hélène Welinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476
HÉLÉNE WELINDER
hans hustru satte stort värde på Eva och
berömde henne för mig i de varmaste
ordalag. Hon hade säkerligen en icke
ringa andel i barnens uppfostran, och
dessa gjorde hennes pedagogiska anlag
all heder. Lille Hans kan man
därvidlag ej tala om, han var ju så späd,
men Karin och Greta, som voro fem och
tre år gamla, befunno sig redan i en
ålder, som gjorde dem mottagliga för alla
intryck. De voro mycket rara och snälla,
de små flickorna, präktiga lekkamrater
för min lille Erik, som de med sin
trefliga finska brytning — ett arf efter
modern —■ kallade för »gossen». Jag kan
ännu se dem i deras högröda
ärmför-förkläden, som deras mamma sytt åt
dem; de liknade jättestora vallmor, där
de tumlade omkring i gröngräset. Lilla
Greta såg bäst ut, var trind och rosig
och alltid glad, men den blida Karin
hade också vunnit mitt hjärta; hon hade
ett så rörande uttryck i sitt lilla
barnansikte.
Jag har aldrig sett en ömmare far
än August Strindberg. Hvem skulle tro,
att det var han som gaf lille Hans —
som då kallades Putte — hans första
välling? Det blef en mycket högtidlig
akt, som försiggick på den öfre
terrassen. Med ett tålamod, som ingen skulle
tilltrott honom, slefvade han i pysen den
ena skeden efter den andra, medan vi
stodo omkring och öfvervakade
proceduren. Ingen mor kunde ha gjort det
bättre.
Det har alltid varit en gåta för mig,
att August Strindberg kunnat öfverlefva
skilsmässan från dessa barn. — Men hvem
minns ej det hjärtskärande utropet i »Den
stora landsvägen»?
»O världens Frälsare, mig hjälp!
Ty jag förgås! — Mitt barn!
Mitt barn, som ej är mitt,
Har varit, men är icke mer!
En annans! Och dock mitt! — — —>
Strindbergs kärlek till de små sträckte
sig icke blott till de egna barnen. Äfven
mot min lille son var han mycket
vänlig, och jag minns särskildt ett tillfälle,
då han kom till hans hjälp i nödens
stund. I ett obevakadt ögonblick hade
den lille på barnavis gifvit sig ut på
äfventyr och hamnat vid en vattenbassin
på några tusen stegs afstånd från
pensionatet. Där stod han och grät, då han
märkte, att hans mamma ej längre
befann sig inom synhåll. Då kom
Strindberg som en räddande ängel, lugnade
honom och tog honom med sig. Liksom
jag mer än en gång burit hans späde
son på mina armar, så bar han nu min
lille gosse hem till mig, fastän femåringen,
mycket väl kunde ha gått den lilla
biten.
Om dagen såg man i allmänhet ej
mycket till Strindberg, utom vid
måltiderna; stundom skyndade han med
hastiga steg förbi en på terrassen, alltid
med denna fråga på läpparna: Hvar är
Siri? har Ni inte sett Siri? Han
tycktes ej kunna undvara henne.
Antagligen var han redan då en
älskare af tidiga morgonpromenader, men
det har jag ej haft tillfälle att konstatera.
Om kvällarna satt han rätt ofta hos oss
damer och njöt för det mesta stillatigande
af den härliga tafla, som utbredde sig
framför oss. Men nästan ännu mera
tycktes han njuta af naturens
smådetaljer, af växternas och djurens lif och
egendomligheter. En gång ropade han på
oss och visade oss med stor förtjusning
en fullt utslagen skär ros, hvars inre
upplystes på ett hemlighetsfullt sätt. Gåtan
löstes, då vi upptäckte en lysmask, som
förirrat sig i blommans innandöme. Det
var verkligen en trolsk anblick. Vid detta
tillfälle delgaf Strindberg mig sitt ideal
af lycksalighet: ett litet hem på landet,
en trädgård att odla, djur och blommor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
