Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den knutna handen. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 ERNST LUNDQUIST
o
»A, romanen är antagligen ytterst
intressant, och ni berättar den säkert
ypperligt.» Jag vinkade åt Attilio. »Hur
lång är historien?» frågade jag don
Raffaele. »En half liter?»
»En kvarts, om vinet är svagt, en
half, om det är mustigt», svarade
prästen.
»Ge oss då en liter», sade jag till
uppassaren, »men af det bästa, som
finns i källaren.»
Don Raffaele myste så godt. Snart
stod en dammig, dvärgsnätdraperad flaska
på bordet, och sedan vi afprofvat dess
innehåll till bägges vår belåtenhet, tog
prästen till ordet.
»Eget nog kommer också den här
Recanatihistorien, liksom hela vårt
samtal, att handla om Leopardi», sade han,
»eftersom grefve di Santarosa nästan
kan kallas ett pessimismens offer. .. eller
ett Recanatis offer, om ni så vill, ty jag
tror knappt, att han hade det ringaste
gemensamt med vår store skald, då
han kom hitflyttande med sina föräldrar
för en femton år sedan efter att nyss
ha afslutat sina studier vid Padovas
universitet. Den gamle grefven hade
förlorat större delen af sin förmögenhet
på oförnuftiga börsspekulationer i
Venedig, och familjen flyttade hit, emedan
grefvinnans släkt var härifrån och det
ju alltid blef billigare att lefva här. De
båda gamla längtade hela tiden tillbaka
till Canal grande och stodo inte ut mer
än ett par år, de dogo nästan samtidigt,
och då unga grefve Camillo hade fört
deras lik till Venedig och satt ned dem
i familjegriften ute på San Michele-ön,
trodde vi oss ha sett honom för sista
gången. Men däri togo vi grundligt
miste, ty han kom genast tillbaka hit,
gifte sig med en af de unga
adelsdamerna här i staden och förklarade, att
han skulle tillbringa hela sitt lif här.
Ingen fläck på jorden var honom så kär
som Recanati, där hans hjärtas skald
var född och hade framlefvat större
delen af sin sorgliga tillvaro, sjuk och
bitter och omgifven af människor, som
icke förstodo honom.
Ty nu befanns det, att grefve Camillo
under de är han lefvat här tillsammans
med sina gamla föräldrar och ingen
hade sett till honom och alla hade
undrat, hvad han förnötte tiden med,
eftersom han hvarken var intresserad af jakt
eller klubb eller sällskapslif eller religion
eller kvinnor, hade råkat ohjälpligt in
under Leopardis förtrollning. Han hade
tillbragt hela dagarna med att studera
honom, läsa allt hvad som är tryckt om
honom och som ju är samladt här i
staden, sitta på Leopardis favoritplats
där ute på monte Tabor och drömma
om honom, deklamera hans dikter
halfhögt för sig själf... ja, det var en
monomani, rent ut sagdt. Ingen kunde
begripa, hur den kommit flygande på
honom. Om han åtminstone varit född
här i Recanati, hade saken inte varit så
obegriplig, ty här kan man möjligen få
Leopardi i blodet. Eller om han
verkligen af naturen varit en själsfrände till
smärtans skald, om han från barndomen
visat anlag för tvifvelsjuka och
pessimism, men det förnekades af personer,
som känt honom under studietiden. I
Padova hade han visserligen alltid
verkat tråkig, men aldrig så där dödsblekt
tragisk som han här så småningom blef.
Nej, han var alis inte förutbestämd till
att bli Leopardifanatiker, han blef det
endast tack vare omständigheterna och
i synnerhet af brist på sysselsättning
och lefnadsmål. Jag förstår nu mycket
väl, hur det gick till. I stället för att
skaffa sig ett yrke och slåss med sina
plebej ska kamrater om advokatportfölj
eller läkarediplom tvingades han af sina
anor och sina adelstokiga föräldrar att
lefva här i förnäm overksamhet som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
