Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR 53
för min del nekande, men hans naturliga
själsråhet gör här kanske ett något mera
pinsamt intryck. Shaw hör till det ej
alldeles ovanliga slaget människor, som kalla
allt — utom humbug — för humbug. Men
alldeles konsekvent kan ingen människa
vara, ej ens Shaw, och därför kan man ej
utan vidare konvertera »tycka tvärt om»
utan måste fundera för hvarje särskildt fall
och dessutom konstatera att bland alla sina
preciösa vändningar och koketta fraser han
kan komma med verkligt lustiga
vändningar och en och annan lyckad scen. Går
man till styckets kärna, gycklet med
läkekonsten, egentligen med naturvetenskapens
sanningsvärde, så måste jag erkänna, att
den mest inskränkte läsarpräst, som håller
på den idisslande haren, förnekar jordens
rörelse och motsätter sig att låta operera
sin hustru för att ej visa misstroende mot
Gud, blir sympatisk, om han jämföres med
Shaw. När man tänker på de obehagliga
anglosaxiska gapskratt, med hvilka alla
kvacksalfvande, homöopatiska och
ögondia-gnostiserande Londondamer och herrar
böra ha hälsat hans angrepp på de mest
påtagliga vinster, som läkarna under arbete
och faror vunnit åt mänskligheten, får man
starka andliga kväljningar. Här har man
åtminstone den trösten, ganska måttlig
redan den, att publiken trodde sig skratta
åt engelska läkare. Den engelska
läkarkåren, liksom alla läkarkårer, den franska
under Moliéres tid och den svenska under
Dr Henrik Bergs tid, har betänkliga
representanter, men det är sannerligen tillräckligt
många engelska läkare utom Jenner och
Lister, som räddat tusenden människolif
från säker död. Det finns saker, med hvilka
man ej får skämta; lidandet, uppoffringen
och sanningstörsten höra till den sorten.
Framförandet af »Doktorns dilemma» var en
heder för Dramatiska teatern. Stycket var
förträffligt uppsatt och middagsscenen med
flodlandskapet gaf ett verkligt
skönhetsintryck. På nästan alla händer spelades
stycket utmärkt. Pjäsen är en tragedi med
farsinslag, och däri ligger intet ondt. Däri
liknar den både Macbeth och Hamlet. Att
själfva dilemmat, den tragiska konflikten,
är rent konstrueradt, är naturligtvis en
svaghet, men behöfver ej göra stycket omöjligt.
En läkare, Sir Colenso Ridgeon, herr
Hed-qvist, har hittat på en serumterapi för
lungsot, men kan på en gång behandla blott
ett mindre antal patienter. En
förtjusande ung fru, Astri Torsell, ber honom
böta sin man, en yngre snillrik konstnär,
spelad af herr de Wähl. Sir Colenso säger
ja, och hela det kacklande sällskapet
humbugsläkare, representerande olika
medicinska synpunkter, återfinnas i målarens ateljé.
Den unge konstnären har af en mild
natur hugnats med en lysande begåfning och
ovanligt pigga tuberkelbaciller. Blott på
ett område, det moraliska, är han idiot.
Styckets glanspunkt är då han med en
forsande ordström af alldeles briljant
framkastade paradoxer täpper munnen till på
dessa representanter för vanliga
medborgerliga dygder och visar upp hur lumpna
alla dessa herrar äro med all sin moral.
Sir Colenso, Hedqvist, blir så äcklad åt den
lögnaktige och ohederlige
konstnärsynglingen och äfven så tjusad af den älskliga, om
mannens skurkaktighet ovetande, eventuella
änkan, att han öfverflyttar sin behandling
från konstnären på en utfattig läkare,
hvilken också botas. Målaren, som med
fulländad teknik, med saftig humor och djup
karaktäristik spelades af hr Anders de Wähl,
aflider efter en kvarts dödsarbete på scenen.
Det finnes något emellan pjollrigt eller fegt
undvikande och förtigande af den högsta
vällusten och smärtan å ena sidan och
cyniskt exponerande af lifvets eller dödens stora
spasmer. Scenens optik förstorar,
förstämning och äckel får man lätt för mycket af
från scenen. Där kunna homöopatiska doser
vara på sin plats. — Strax före
ögonblicket uppläser konstnären en lätt
travestering på trosbekännelsen: Jag tror på
Michel Angelo, Rafael och Rembrandt. Ja,
på dem tro vi ju alla, om också mest på Gud
fader, Michel Angelo, Rafael har på senare
tider fått sin mänskliga natur mera
understruken. Jag skulle velat föreslå en så
modern konstnär som Mr Louis Dubedat
följande credo: Jag tror på Cézanne,
Gauguin och van Gogh, på el Grecos
uppståndelse och på ett evigt lif och lefverne
om Edvard Munch.
Sedan målaren var död, så kunde han
inte prata vidare, men de andra fortsatte
och ej minst den af herr Personne ypperligt
spelade vitale sir Ralph, som liknade en
med elektricitet drifven skvaltkvarn. Sir
Colenso Hedqvist var den ende, som
inneslöt sig i den själfbehärskningens
järnrustning, i hvilken en japansk samurai, i lik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
