Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Georg von Rosen 70 år. Af Erik Wettergren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6S
ERIK WETTERGREN
han efter låset till historiens stängda hall,
dit han innerst längtade som till sin
fantasis hem, och så med ens fick han som
från höjden den formel, det »Sesam,
öppna dig!» som kom porten att flyga upp
»gafvelvidt». Det var då han en
höstdag 1862, vandrande omkring på
världsutställningen i London, plötsligt stod som
förstenad inför belgaren Hendrik Leys’
historiemålningar. Han har själf berättat
därom i ofta citerade ord, som komma
en att minnas J. J. Rousseaus berättelse
om den ödesdigra oktoberdag 1749, då
han som en ny människa och under
strömmande tårar segnade till marken
på vägen mellan Paris och Vincennes.
Grefve von Rosen uppförde sig
förmodligen icke fullt så temperamentsfullt vid
sin »Annuciation», men hvad som skedde
med honom var ända betydelsefullt nog.
Han skrifver: »Försjunken i åskådandet
af dessa, om en snart sagdt
öfvermänsk-lig intuition vittnande bilder, som likväl
flertalet med likgiltighet skred förbi,
drömde jag mig tillbaka till en
hänsvun-nen tid, och för mina yttre ögon
försvann hela den öfriga utställningen, den
omgifvande mängden, ja hela den
existerande världen. Då jag lämnade
London var jag på 14 dagar vorden 300 år
äldre».
Flintan hade slagit mot stålet, lågan
brann, och från detta ögonblick var
Georg von Rosen en medvetet
arbetande konstnär. Det hade tillgått så, att
han — för att låna ett godt tyskt
uttryck — hade funnit sin valtradition.
Termen är måhända i detta fall något
missvisande, eftersom »valet» hade en så
stark prägel af uppenbarelse, men den
karaktäriserar ända godt den liksom
tillfälligtvis anknutna traditionslinjen till
skillnad från den som obruten löper från
släktled till släktled inom ett bestämdt
kulturområde. Svensk konst har ju ännu
aldrig förmått att mura upp en varaktig
tradition, utan gränspelarna för dess
förnyelse kunna namngifvas efter importen
af de konstnärliga frukter, som kommit
från främmande länder med saft och lif.
Och det är karaktäristiskt, att då detta
nya lif kom till Georg von Rosen han
eldades af en valtradition, som icke i sig
själf var en nyskapande konst, utan som
högst medvetet sökte väcka upp en
redan rikt utvecklad och afsomnad
tradition.
Leys är väl den allvarligaste och mest
smakfulle bland pastichörer. Hans
uppträdande kom som en bizarrt anbragt men
fint kultiverad ton midt i den
larmande orkestern af det »stora» belgiska
historiemåleriet, som, med Gustave
Wappers och Louis Gallait i teten, i
ständigt alltmer bullrande och banala toner
utnyttjade det rika melodiarfvet från
Rubens och Delacroix. Gent emot dessas
dramatiskt-måleriska stil satte han en
nyväckt fordran på tuktad linje och
cicelerad form såsom medlen att nå en
på samma gång sträng och realistisk
historisk hållning. Hans reaktion mot en
urkramad akademism var ett tidstecken
af samma slag som de samtidigt
uppträdande engelska preraffaeliterna, fast
han sökte hälsa hos sitt eget lands då
bortglömda stora realister från 14- och
1500-talen, då de gingo till Italiens
ungrenässans för att få lärdomar till en ny
uttrycksfullhet. Hans fantasi drogs till
de nämnda seklerna, och hvad var honom
då naturligare än att kasta all bråten
han lärt i den gemytlige F. Braekeleers
ateljé för att med de gamla mästarna
som brygga vandra rakt in i det
förtrollade slott, som hette Belgiens förtid. Det
är ingen konst att hos honom skala ut
helt oförmedlade inflytanden, nästan
kopierade smådrag från de nordiska
renässansmästarna, från Dirk Bouts till
Qvin-ten Matsys, från Diirer till Ltolbein, men
det måste också medges, att han öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
