- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
91

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den blå vingen. Af Elin Wägner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN BLA VINGEN

Af ELIN WÄGNER

ENNA DAG låg november
tung öfver världen, himlen var
gråklädd liksom människorna.
Då dök plötsligt öfver
backens kant upp ett blått vingpar, och det
föreföll honom som stod vid backens
fot som hade det höjt sig till flykt öfver
jorden. Närmare och närmare kom det,
blef blåare och blåare, och han stannade
midt i trängseln och vätan för
ingenting annat än för att se hvad det kunde
vara för kvinna som gick omkring med
vingar af Fågel blå i hatten. Han var
en medelålders ämbetsman, men han
hade sådana infall ibland. Snart kunde
han särskilja vingarnas ägarinna från de
andra kvinnorna, de tusen likgiltiga som
gingo omkring på Söder vid middagstid.
När han sedan fann att det var Helga
som kom emot honom med snabba, lätta
steg, måste han prisa den ingifvelse som
bjudit honom att stanna vid korsvägen och
se uppåt. Gamla, kära hederliga Helga!
Det föll honom icke in att han kunde
gå henne till mötes, han blef alltjämt
stående och granskade henne. Om det
nu var idéförbindelsen, men han tyckte
att det var något af flykt öfver henne,
som han aldrig observerat förr, af ilsnabb
färd öfver dagar och år och icke på

måfå in i det okända, men mot ett
bestämdt mål.

— Det är ingen slump, tänkte han,
det är rätt och nödvändigt att den
kvinnan bär blåa vingar.

Han höll sina ögon stadigt riktade
mot hennes ansikte och fick se henne
vakna upp ur sina omsorger, stanna,
förvånas och slutligen le mot honom med
röda kinder.

I nästa ögonblick höll han hennes
hand i sin.

— Helga, stanna och vänd ditt
ansikte mot ljuset, jag måste se noga på
dig, det är fyra år sen vi sågs sist.

— Fem, sade Helga. Kära Krister,
att du kände igen mig.

— Fem! Det är då inte mitt fel,
sade han, du har aldrig velat komma
till mitt hem.

— Och du inte på min
examensmiddag.

De skrattade bägge.

— Låt oss lämna ämnet, Krister, sade
Helga, hvar har du Elisabeth?

— Hon är kvar hemma, hans min
blef allvarlig, jag hade tänkt att tala
med dig som läkare om henne.

En rodnad gled öfver hennes ansikte,
och hon såg besvärad ut, det föreföll så

Inledningskapitlet i en roman under arbete.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free