Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i22 CARL G. LAURIN
som Filip II var i lifstiden. Vi darrade
icke på våra parkettstolar, ehuru herr Ståhl
till det yttre gjorde en rätt god typ af
den minst populära af alla konungar.
Konungens biktfader Fray Bernardo spelades
af herr Wettergren, som utformat en spansk
prelattyp af ståtlig verkan, på en gång
likblek och glödande af lidelse.
Stycket var mycket kunnigt och
smakfullt uppsatt, och utsikten åt parken med
den fyrkantiga Escorial i bakgrunden var
en dekoration som skulle prydt den mest
fordrande teater.
Ett par engelska pjäser ha spelats på
Intima teatern. Oscar Wilde har i En
kvinna utan betydelse haft det hårda
tvånget att låta sin hjälte och sitt språkrör på
sistone göra en slät figur. Under det att
vi här hemma i allmänhet på teatern
döma mera estetiskt än i dagliga lifvet, så
är den engelska teaterpubliken mera etiskt
handfast i sin dorn än den i salongerna,
och Iord Illingworth, denne
societets-Nietzsche, som med stolt och hårdt hjärta
gläder sig åt att vara en järnstaf, krossande
alla — åtminstone de skönt formade och
sirade — svaga kärilen, blir i stycket dömd
till det strängaste straff, den fåfänge,
ordrike kelten kunnat utfundera, nämligen att
bli tillplattad och svarslös. Den ädle
lorden — herr Laven — hade förfört en
fröken af familj, han hade aldrig sett det
barn som blef följden, men efter ett
tjugutal år råkar han slutligen både henne och
barnet i en utsökt fin krets på ett
landsslott, där han med erotiskt sökande
socie-tetsdamer spelade sitt evighetsparti
ord-lawn-tennis. Han vill nu göra sonen till
sin inför världen, men modern nekar. En
ung amerikanska, miljardörsflicka med
puritansk uppfostran, som äcklar sig åt
tomheten i engelskt high-life — det lara vara
ännu tommare än det amerikanska — blir
utan att känna till hans oregelbundna
tillkomst kär i unge Gerald. Hon får veta
den samtidigt med att modern och sonen
afvisa fadern just då han erbjuder Geralds
moder äktenskap. Så blefvo de unga tu
gifta och fingo, som det heter i sagan,
många eller kanske rättare, då det var
fråga om en amerikansk miljonärska, få
eller inga barn, som bruket är i de finare
amerikanska familjerna.
Om det ursäktas mig, skulle jag vilja
föreslå följande Wilde’ska afslutning på det
nu något för mycket till engelsk
medelklass’ belåtenhet afslutade skådespelet. I
stället för sitt förslag till äktenskap afböjer
lorden, då han får höra att Gerald är hans
son, hvarje tanke på att hjälpa honom —
lorden skulle ju blott råka i obehag, den
unga kärnsunda amerikanskan nekar,
puritanskt upprörd öfver ynglingens syndiga
börd, att gifta sig med honom, och
citerar »Gud söker mödrarnas missgärning allt
inpå barnen». Den gamla fina lady
Hunstaton, den sunda societetsdamens
representant, ber Geralds mamma att
hädanefter endast dricka te med henne på tu
man hand, och lorden får sista ordet, då
han chevalereskt kyssande lady Hunstaton
på hand tackar henne för att slippa se
något obehagligt i hennes salong, kanske med
något bonmot som t. ex. »gamla älskarinnor
äro lika otrefliga som gamla skuldsedlar».
Herr Laven hade nödig säkerhet och
tungans volubilitet, och fröken Astri
Gul-brandsen, Geralds mamma, visade i
bekännelsescenen inför sonen en rörande och
äkta intensitet i känslan, som måste räknas
till mycket god skådespelarkonst, men borde
väl på ett par och tjugo år ha hämtat sig
nog mycket från den ledsamma
förförelsehistorien för att lägga bort
begrafnings-minen, åtminstone på större bjudningar.
I Sutros Eldskärmen utgjordes elden
af fröken Borgström. Hon var isig som
vanligt. Kanske skulle Wilde säga att den
törstige längtar mest efter ett glas isvatten.
De tre första akterna voro riktigt lustiga.
En snäll, i serumterapi lärd, i erotik
idiotisk doktor får en kyss af sin vackra fränka,
frånskilda mrs Angela Burnett, fröken
Borgström. Han kan ej säkert destillera ut
hur mycket i denna kyss bestod af
kusin-agekänslor och hur mycket af det som i
allmänhet utgör charmen i en normal kyss.
Hans söta och klarseende maka tillkallar
nu som eldskärm, eller om man hellre vill
som åskledare, en känd don Juan-typ, mr
Travers, herr Laven, som också mycket
riktigt gör Angela till sin älskarinna med
professionell skicklighet och snabbhet, men
i fjärde akten hade det hela trasslat in sig
så, att man nästan önskade att författaren
skulle använda sig af samma knep som en
svensk romanförfattare gjorde, hvilken fick
lof att låta hela sällskapet gå till botten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
