Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Något om familjenamnen hos svenska romanhjältar. Af Märta Tamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 MÄRTA TAMM
nära till hands att söka planmässighet
och de ledande principer, som möjligen
gjort sig gällande vid deras val. Men
ofta torde det vara en ganska vansklig
sak; medan vi sitta och grubbla öfver
hur en författare kommit att använda
det eller det namnet på den eller den
personen, kan det i själfva verket bero
på en ren tillfällighet. En liten
anekdot om författarinnan fru Carlén
förtjänar här anföras. Hon råkade en gång
ut för ett missöde på en resa, men fick
oförmodadt hjälp af en ung löjtnant, på
hvars kappsäck hon läste namnet »V.
Klein». Och en tid därefter visade hon
sin tacksamhet på det något originella
sättet att uppkalla hjälten i sin första
roman efter honom, nämligen Valdemar
Klein.
Men namnen äro ej oväsentliga i en
roman; de bidraga till intrycket af det
hela. Bäst äro de, som stå så i
harmoni med stämningen och stilen i öfrigt,
att man knappt reflekterar öfver dem.
Ju genialare en författare är, desto
ur-sprungligare verka namnen. Selma
Lagerlöf säger några så betecknande ord
i »En saga om en saga», där hon
berättar, hur »Gösta Berling» kom till:
»En vacker dag fick hjälten till och
med namn och blef kallad Gösta
Berling. Hvarifrån han fick detta namn,
visste hon aldrig. Det var som hade
han gifvit det åt sig själf». — Hos
andra och tredje klassens författare
däremot kan man ofta spåra det dryga
arbete, som blott hjältarnas dop kostat
dem. Men härigenom får studiet af
romanhjältars namn sitt största intresse ur
psykologisk och litteraturhistorisk
synpunkt, snarare än språkvetenskaplig. Det
är till sist författarpersonligheten, som
sätter den afgörande prägeln på
namnen, lika väl som på allt annat i sitt
verk.
Att få en enhetlig indelningsgrund
för ett så ömtåligt material är
synnerligen svårt, kanske omöjligt. Denna
uppsats söker blott framställa några
synpunkter på namnbildningen — med all
reservation för öfrigt.
I en del romaner från 1830-talet
frapperas man af den stora likgiltigheten
med afseende på familjenamn. Ofta
presenteras personer endast som t. ex.
Greta R., grefvinnan U. (»Presidentens
döttrar», 1834, af Fr. Bremer), baron
Julius K., Clementine 5. (»Hinden», 1833,
af Almquist). Ja, i Fredrika Bremers
roman »Nina» (1835) sakna nästan alla
de viktigare personerna annat tillnamn
än en föga upplysande
begynnelsebokstaf. Titlar och förnamn spela däremot
en stor roli. Det hela verkar knappast
fördelaktigt pä en nutida läsare.
Kanske är det bristen på realism, som
stöter oss; människorna bli liksom mera
verkliga, om de bära fullständiga namn.
Alldeles bortlagdt är ej det gamla
sättet likväl. Någon gång finner man
spår däraf, men endast i fråga om
bipersoner. Geijerstam har exempelvis en
fru 5. i »Medusas hufvud» (1895), Per
Hallström en Maria S. i »En gammal
historia» (1896) eller Elf Norrbo en
grefve X. i »Barnaoffer» (1911). Men
det förekommer mera sällan.
Fredrika Bremer själf finner snart
metoden ledsam och öfvergår till en
annan ytterlighet: namnet kommer att
betyda något, det måste uttrycka någon
karaktäristisk egenskap hos sin bärare.
Finns det ett passande uttrycksfullt namn,
använder hon det gärna, i annat fall
nybildar hon oförskräckt. Hon har en
rent af praktfull samling mer eller
mindre originella namn; särskildt i Hertha
af år 1856 hvimlar det af dem. Jag
vill här företa en liten axplockning ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
