Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
CARL G. LAURIN
samma intryck af gamla Rom som man
nu med tillhjälp af dräkter och goda
dekorationer fick. Man stöttes något af den
lösa kompositionen men förvånades i stället
öfver den allenastående fylligheten i
karaktärsteckningen och ej minst af den
dramatiska kraft, hvaraf Antonii tal öfverflödar.
Detta tal är typen för demagogisk
vältalighet genom sitt krokbenssmicker för Brutus
och slutspurten med sin blandning af
känslofullhet och ekonomiska synpunkter.
Det framfördes öfverlägset af herr Arehn.
Svenska teatern och ej minst regissören,
herr Klintberg, ha i detta skådespel
vunnit en grundlig seger. Man måste dock
anmärka mot att Cæsars lik ej utställdes på en
storartad katafalk på Forum utan låg som
ett fattiglik på sin bår. Herr Bror
Ohlsson, som är van vid att spela cæsarer och
napoleoner, var som han skulle, den cæsar,
som Shakespeare tecknar, d. v. s. mera
mänsklig, döf på ena örat, och mindre
Divus. Herr Svennberg som Brutus — pjesen
kunde lika väl heta Brutus — spelade den
teoretiske moralisten och vänmördaren
lika bra som man väntade och hade, då
Shakespeare ej själf framhållit det, inga
skäl att betona det procentardrag, som i
verkligheten lär hafva varit mycket
vanställande för hans karaktär. Till hans
ursäkt må dock nämnas, att han väl blott
var borgerligt gammalradikal och således
ej hade det profitförakt, som utmärker vår
tids yttersta vänster, åtminstone teoretiskt.
Att ett skådespel som Julius Cæsar skall
få något storslaget är egentligen ej att
förvåna sig åt, då världens störste
karaktärsskildrare bland dramatikerna tecknar den
största, vidast och längst kända
sammandrabbning mellan de två politiska
världsuppfattningarna, och stycket blef också
en Haupt- und Staatsaction i bästa mening,
detta drama som bär namn efter den ur sin
moders lif utskurne — Cæsar —, från hvilket
namn både tzar- och kejsartitlarna härledas.
Man kan skrifva vacker poesi och måla
förträffliga taflor utan att vara bildad, d. v. s.
utan att ha den själens smidighet och den
öfverblick af de andliga företeelserna, som
endast uppfostran, systematisk öfning och
ett flitigt umgänge med de bästa inom
andens öfverklass kan gifva. Liksom
bönder känna sig bortkomna i en krets af
kammarherrar och dessa åter främmande i
en miljö med bönder, fastän båda par-
terna kunna vara utmärkta människor, så
känna obildade en viss otrefnad, när de
råka bildade. Något af samma
tafatthetens obehag som en tjock, stark karl erfar,,
då han klättrar upp för ett berg med några
viga idrottsmän, retad öfver den lätthet,
förargad åt det behag, med hvilket de
hoppa öfver stock och sten. Herman Bahr
är en genombildad författare utan den
styrka och det djup, som känneteckna de
riktigt stora. Han har världsmannens vida
och förlåtande blick på människorna och
instämmer säkert med Anatole France i
dennes ord: att det blott finnes en
oförlåtlig synd, den synd om hvilken skriften
hemlighetsfullt talar och kallar synd mot
den helige ande. Denna synd påstår France
vara brist på smak.
Principen handlar om en sorts
Stockmanstyp, doktor Esch, som naivt och
rousseauistiskt tror på människans naturliga
godhet. Han sluter sig till det gamla
sokratiska fåneriet att människorna skola handla
dygdigt, om de bära bli upplysta. Jo, det
gjorde vi! Han beundras af sin älskvärda
fru, hvilken, som han, vill låta de två
barnen, dottern Luz och sonen Hans, utveckla
sig i full individualistisk frihet. De få ej
alis öfvervakas. Gossen, snart student,
meddelar i första akten sin mamma, att han
blifvit djupt gripen af den härligaste kvinna
i världen, solskenet, fågelkvittret, allt har
fått en djupare mening. Detta jords och
himmels under var Lena, kokerska hos
den frisinnade grefvinnan Aggern.
Föräldrarna göra nu ett besök i
förtjuserskans kök och hitta en glad och naturlig
jungfru, som aldrig ett ögonblick tänkt på
annat än ett par grundliga wienerwalser
och lika grundliga kyssar med Ung-Hans
och som är lika häpen som om hon tappat
sin grefvinnas soppskål af Meissenporslin,
då hon får höra, att den idealistiske fadern
tänkt sig möjligheten af äktenskap mellan
henne och Hans.
Lena, fru Brunius, var helt enkelt den
aptitligaste koksa, jag sett, och spelade
med ovanlig brio, men hon hade varit
ännu bättre, om hon dämpat sig en nyans,
varit något mindre andfådd och bemött
det främmande herrskapet, som kom in i
köket, något mindre häftigt. Hon är en
för bra skådespelerska för att breda påy
och detta gäller äfven sista akten, då hon
gör visit hos doktorinnan Esch för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
