- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
325

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Romain Rolland. Af Ellen Key

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ROMAIN ROLLAND

325

för sin egen som sin hjältes personliga
kultur visar på musiken såsom det djupast
bestämmande inflytandet.

Om än Romain Rolland skiljer sig från
Tolstoy i fråga om sin uppfattning af
musiken, så är det dock i Tolstoys ända,
han hos denna konstform förhärligar dess
universella räckvidd, dess makt — att utöfver
nationella gränser och personliga
begränsningar — förbinda människorna, i och genom
den skönhetslycka, sotn är ett af våra
högsta själstillstånd.

En sida af Romain Rolland’s
författarskap är ett omedelbart uttryck för hans
djupa tro på konstens etiska uppgift.

Han var nämligen ifrigt medverkande
vid den under förra seklets slut började
rörelse, som afsåg att genom ädla nöjen,
särskildt skådespel, utveckla arbetarna.
Men Rolland sökte ej, som Tolstoy, väcka
människokärleken: han ville stärka
handlingskraften och hjälteandan. Rolland har
nyligen utsändt andra upplagan af en bok,
där han samlat sina stridsartiklar från den
tid, då han och en grupp vänner hoppades
kunna skapa en ny teater för det
uppvaknande folket och sålunda bidra att ge detta
spännkraft till handling för att lösa de
stora uppgifter, nutiden ställer på detsamma.

Glädje, upplysning, energi är, säger
Rolland, hvad teatern bör ge folket.
Hvarken det klassiska dramat, som tråkar
ut arbetarna genom att visa dem les parties
mortes de fante, eller det nutida dramat,
som skadar dem genom att låta dem frossa
i låga lidelser, duger för en folkets teater.
Denna måste bjuda det yppersta af nutidens
drama, de skådespel i hvilka tidens
allvarliga anlete speglas, eller också bilder från
sådana tidigare skeden, i hvilka kampens
och offerviljans ande lefde: m. a. o. den
måste ge en manlig och hälsofull konst.

Den franska revolutionens hjältar —
liksom revolutionstidens bemödanden för
skådespel och folkfester — blef Romain
Rolland’s ingifvelse till de dramer, han
under denna tid skref och uppförde på
folkets teater: Le 14 Juillet, Danton, Les
Loups, Le triomphe de la raison. Det senare

* Le théatre du peuple [Paris Librairie Hachette
1913, första upplagan 1903], i högsta grad
anbe-fallningsvärd för ledare af folkliga teaterföretag.

dramat har han nyligen utgifvit samman
med två andra ungdomsdramer St. Louis
och Åért. Alla äro de, som han själf säger,
dramer om religiös hänförelse: för Gud,
för nationen, för förnuftet.

Han ville ställa dessa bilder af
kämpande offervilja mot den tankens feghet och
viljans feghet, som han såg omkring sig.
Han uttalar sin egen och sina unga
själsfränders lifskänsla med en af sina
dödsdömda hjältars ord:

»La vie sera ce que je veux. f ai
de-vancé la victoire, mais je vaincrai.» Och
med en annans:

Vous pensez toujours a ce que vous pou~
vez garder ou perdre. Pensez donc a ce que
vous pouvez donner. Vivez, soyez comme
V eau qui ccule . . . Le monde ri existerait
pas sans ce bonheur des etres, des jleurs
jusqu’au soleil, cette joie de donner sa vie,
jusqu a Vépuiser — qui est aussi une joie
de mourir constamment!»

»Det är», säger Rolland, »äldre bröder
till Jean Christophe, mindre robusta men ej
mindre troende», som uttala dessa ord,
hvilka innehålla Rollands lifstro i dess
kortaste formel.

Att återuppväcka franska revolutionens
handlingskraft, för att sålunda fortsätta det
1794 afbrutna verket; att sätta de stora
lidelserna i rörelse, ej för att ägga den
chauvinistiska eller revolutionära fanatismen,
men för att ånyo tända den
världsfam-nande solidaritetskänslan, detta var Rollands
och hans vänners hopp för Frankrikes
framtid.

»Detta hopp», säger han, »var en af
de renaste och heligaste makterna i vårt
ungdomslif». Rolland kallar därför sin
Théatre du peuple ett tidsdokument, ty
den »afspeglar en hel generations
konstnärliga idéer och förhoppningar».

Han uttalar nu — 1913 — det stolta
ordet: »Må framtiden döma oss, ifall det
var vårt brott att vi trodde för mycket på
framtiden.»

Att denna lilla skara ännu ej segrat,
veta vi. Romain Rolland anger orsaken
med orden: »För att dana en teater för
folket måste vi först äga ett folk: ett folk
med själs frihet för att kunna njuta konsten;
ett folk med fritid; ett folk, som ej är
nedtryckt af elände eller af arbete utan
hvila; ett folk, som ej är förfäadt af all
vidskepelse och fanatism från höger som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0350.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free