Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Mariettas seger. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIETTAS SEGER
399
■sändebuden nedifrån Vigniola, där den
sista vingården kryper in i sitt
skyddade horn på sydsluttningen, hälsades
med glädjerop. Så fort hufvudet på
vigniola-ynglingarnas mulor dök upp
öfver backen, visste folket häruppe att
efter trafvade en liten åsna med två
kuttingar årsgammalt hängande på hvar
sin sida om ryggens klöfjesadel. Det
var den vanliga gåfvan till de lottlösa.
Fast nu drufvorna på fjällhällningen inte
äro större än bra nog stora ärter, blir
drycken genom den präktiga jordmånen
söt och stark, och vederbörande beredde
sig att fira höstgillet med motsvarande
kraft och glans. Kuttingarna buros
högtidligt ut på torget, och bägaren gjorde
flitigt sin rund.
Nu är det så, att nedanför rinner en
flodbäck, som sedan vidgar sig och skär
ned genom hela dalen, och öfver den är
slagen en gammal, gammal bro, lik en
halfmåne af sten, med ganska höga
murräcken. Själfva bron är så hög, att man
hisnar, när man däruppifrån ser under
sig i djupet. Vanligen sipprar dock
vattnet sparsamt och beskedligt fram
mellan de hvassa småklippor, som utgöra
bottnen, floddälden är nämligen som en
stenöken, full af spetsar och kantiga
block. Men den här hösten hade det
regnat i två veckor, och vattnet brusade
så stridt och starkt, att bära de högsta
klipptaggarna stucko upp svarta mellan
hvirflarna.
I torget hade emellertid stämningen
vuxit sig ordentligt yr, och fast det inte
fanns råd, ej heller var sed att dricka sig
redlös, så slapp likväl allt det löst, som
den fattiga bergsbon har innestängdt af
längtan efter världslig glädje. Och solen
sjönk till randen af Baldoberget, tidigt
så här på höstsidan, och skuggorna gledo
på tysta fötter längre och längre bort
öfver ängarna, tills de fått fått i hela
dalen, och aftonstjärnan rann upp i syd-
ost, gyllne gul på den ännu djupblå
himmeln. Då tog enögde puckelryggen
An-nibal fiolen och började gnida. Han
spelade som en galning, som en den där
ändtligen en gång vill visa hvem han är
eller dö på kuppen. Han skrapade täkt
med båda sulorna, så att skospiken
gnistrade mot tröskelhällen, och så att det
ryckte i hvarenda ung kropp af obestämd
åtrå. Först dansade ynglingarna, som
bruk och anständighet fordrade,
ensamma, par om par på den trånga fläcken,
och flickorna stodo i en halfring och sågo
på. Men trängre och trängre vardt
ringen, närmare och närmare kom de med
brinnande kinder och leende ögon, och
ändtligen skedde då det, som väl varit
deras hemliga önskan. De grepos om
lifvet och måste under skrik och låtsadt
motstånd storma med i en vals, som gick
gatan utför och ned på den half ljusa
bron. Här gaf de sig helt, jäntorna, åt
den vilda munterheten, man valsade upp
för den höga hvälfningen, man valsade
ned igen på den andra sidan och vände
på nytt, flämtande af nöje. Plötsligt
springer en karl upp på murkanten
och begynner snurra rundt. En
annan öfverdådig sälle tar sats och
svingar sig efter — en tredje följer
exemplet. Från bron varnar man — men
det drunknar i de eggande skratten.
Männen på muren rör sig vigt som
kattor öfver stupet, de härma lindansares
frarnfärd, böja sig till höger och till
vänster, låtsande som om de tagit
öfver-balans och vore färdiga att falla, men
bära låts är det, inte finns någon fara,
inte. Som nu det uppmuntrande
skränet nedifrån fortfar, lutar en af de tre
sig ned, kvickt, och lyfter den närmast
stående flickan lik en docka i sina
armar. Men om hon strider för oaktsamt
emot, eller han inte beräknat rätt,
alltnog: han vacklar på allvar. De två
andra på räcket gör en häftig rörelse för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
