Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY SVENSK LYRIK
445
Som ett grundligt misslyckadt verk
måste man betrakta Ossian-Nilssons
dramatiska sagodikt Fågel Fenix. Den genre,
den mångfrestade författaren här slagit in
på, lämpar sig uppenbarligen icke alis för
hans eljest afsevärda poetiska begåfning.
Hufvudbristen, hvarpå hela verket faller,
består däri, att han ej kunnat utgestalta
sitt motiv genom dikten, som saknar
naturlig, organisk och åskådlig idéutveckling.
Den tanke han velat gifva bild och lif
stannar som ett frö i jorden och förmår
icke spira upp genom det gräs och ris, han
lagt öfver densamma. Fågel Fenix, som
är styckets symbol, brinner här olyckligtvis
ned till aska utan att stå upp igen i den
själfTörnyelse, hvari poesiens väsen och
rörelse består. Sagodramat spelar mellan
myt och historia, mellan dröm och
verklighet utan att lyckas förena dem i en stark
och klar helhetssyn. Första afdelningen
för oss till en tropisk skog, där Kain
förföljd af Gud uppträder bland några
naturväsen — kvinnliga och manliga — och
för en stund vinner tröst i kärleken till
en af dem, Jungfru Vakendröm. Han
berättar för dem sagan om fågel Fenix och
hur frid skall härska på jorden, då han
åter — sedan han uppbränts i paradiset —
skall komma till lif och låta höra sin sång.
Emellertid förstörs snart skogsidyllen, i det
att Vakendröms syster Månviol, som är
svartsjuk på henne, listigt dödar henne,
hvarpå Kain dräper mannen, som stått
mellan dem. Och just då hade en stämma
hörts, som var- snarlik fågel Fenix’, den
tropiska näktergalens. Vakendröm död och
fågelsången tystnad, det är resultatet af
första akten. I den andra föras vi till det
heliga landet, där vi få bevittna Johannes
Döparens botpredikan och i kontrast
därmed Jesu förkunnelse af fridsevangeliet.
Johannes böjer sig för den större makten
i Jesu ända. Till sist försiggår dopet i
Jordanen, hvarvid dufvan sänker sig från
himlen, en ny inkarnation af fågel Fenix.
Som enskildt parti är denna del af stycket
det svagaste; ingifvelsen lider här af torka
och versen är betänkligt fantasilös, medan
den på andra ställen — särskildt i första
akten — har en ganska vacker skapnad.
Tredje akten försiggår under renässansen;
händelsen är den, att en ung dam, från att
ha varit inspärrad i kloster och tyngd af
världsförakt, genom kärleken vaknar till ny
lifslust, som sinnebildas i en lärka, kanske
åter en hänsyftning på fågel Fenix. I
nästa scen kommer Napoleon med örnen
— teckningen har här fått en del goda
och kraftfulla drag — men så till slut tar
sparfven tonen från de andra fåglarna.
Han kommer inflygande i. ett rum, där en
svärmisk proletäryngling just utandas sin
sista suck, och sammanhanget ger vid
handen, att han är den vingade budbäraren
för hvardagslycka och brödraskap, den rätta
fågel Fenix. Det har emellertid icke blifvit
klargjordt, huru de olika fågelhamnarna gå
ihop för att tillsammans bilda Fenix,
symbolen för det goda och sköna i lifvet, men
man kan förmoda, att de skola utgöra olika
sidor af hans väsen med företräde för
sparfven. Det lönar icke mödan att
försöka någon närmare tolkning af dikten, ty,
som redan nämndt, är poesiens logik i
densamma fördunklad.
Vida mera behållning har man af samma
författares diktsamling Lärkan. Man minns
hvilket intryck Ossian-Nilsson gjorde, då
han först uppträdde på den vittra
skådeplatsen med stålsmidd rustning och
klingande vapen. I hans sång ljöd fanfarens
osammansatta men vidt ekande klang, och
man beundrade hans robusta lyriska
intensitet och hans virtuosa teknik, ägnade
lof-prisandet af den segrande och själfhärliga
viljan. De nya dikterna ha en annan
prägel. Väl finner man ännu den gamla
form-konsten med dess tekniska bravour, som visar
sig i fingerfärdigt rimmande och i svajande
rytmik, men det aktiva lynnet, i
föregående dikter knutet till besjungandet af
hjältar, har fått vika för en mera meditativ
och subjektivt förinnerligad själsriktning.
Öfver slagfältet vid Waterloo slår lärkan
åter sin drill.
Karaktäristisk för samlingen är
inledningsdikten (efter hvilken den har sitt namn),
som susar fram med friskt sjungande rytm:
Men fast marken än hvarken är gul eller grön,
hon sjunger, hon sjunger att världen är skön
och att hästhof i dikena står,
och att sälgen till hälgen får hängen helt snart,
ty det porlar och morlar i bergen så klart,
och hon säger hon vet, hvad det spår.
Och oss alla, som pröfva att tala förnuft,
hon svarar, hon svarar med klingande luft:
Det blir vår.
» Sång till Frej» bör också särskildt
framhållas, en af hednisk naturkänsla och jör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
