Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Oscar Montelius. 70 år den 9 september 1913. Af Oscar Almgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478
OSCAR ALMGREN
Fot. A. Roesler.
OSCAR MONTELIUS 1861.
telius i Florens’ museum gaf med sig
på två århundraden af de trenne,
hvarmed den svenske »kättaren» ville skjuta
en viss fyndgrupp tillbaka i tiden, — om
han nu också skall ge med sig på det
tredje. Den frågans innebörd är ganska
vidtgående, ty den gäller ett så pass
världshistoriskt problem, som huruvida
de äldsta etruskiska och latinska
inskrifterna skola förläggas till det g:e
århundradet f. Kr. i stället för till det 6:e
eller det 8:e.
Bland de förhistoriska arkeologerna
tränger Montelius’ system för hvarje dag
mera igenom, och i Tyskland har man
fått upplefva underverk i det afseendet.
»Das römisch-germanische
Centralmuseum» i Mainz, den storartade skapelsen
af den Lindenschmit, som på 1870-talet
var »det nordiska treperiodssystemets»
ifrigaste och talangfullaste vedersakare,
detta museum ordnas nu under hans
sons direktörskap efter Montelius’ system,
som är ett direkt fullföljande i detaljer
af treperiodssystemet. På en tysk
arkeologkongress i Marburg 1878 stod
Montelius som ensam förkämpe för det
nordiska systemet och fick finna sig i, att
en af de tyska talarna förklarade
detsamma för »eine Schande der
Wissen-schaft» och trots ordförandens medlande
vädjan fordrade att få detta yttrande
taget till protokollet. Nu 1913 har det
tyska antropologiska sällskapet på sitt
möte i Nurnberg valt samme Montelius
till sin hedersledamot, »såsom grundaren
af en säker metod för den förhistoriska
forskningen, den där med vidsynt blick
och fast hand skapat de
kronologiska grundvalarna för hela Europas
arkeologi».
Dessa äro de yttre konturerna af
historien om, huru en svensk man i
början af 1900-talet genom en naturlig
utvecklingsgång fått blifva för den
förhistoriska arkeologien, hvad en svensk vid
1800-talets midt blef för kemien och en
svensk på 1700-talet för botaniken och
»historia naturalis» i allmänhet: den
store ordnaren. som ger systemets fasta
ryggrad åt det hopade materialets
oformligt svällande massor. Den rollen måtte
passa särskildt väl för den svenska
läggningen; den bepröfvade svenska
arrange-ringsförmågan vid kongresser, fester och
olympiska spel är nog i släkt därmed.
Men också iakttagelseförmågan är en
integrerande del af denna läggning:
svenskens sinne för naturstudiet.
När man ser efter de inre orsakerna
till att Montelius genomlupit denna
utveckling, finner man också, såsom han
själf plägar framhålla, en af de viktigaste
utgångspunkterna i hans första
studentårs naturvetenskapliga studier. Han lärde
sig där säkra metoder för en forskning,
som måste grunda sig på iakttagelser
af föremål. Detta var på 1860-talet, då
Darwins evolutionsteori åstadkom
mäktiga jäsningsprocesser inom alla områden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
