Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Napoleons museum. Ett hundraårsminne. Af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
524
GEORG NORDENSVAN
helige Roehus, Franciskus’ sista
nattvardsgång, Madonnans himmelsfärd. Bland
Rembrandt-taflorna äro Jakob välsignar
Josefs barn — från Kassel —, Simsons
fängslande och familjegruppen från
Braunschweig, som gick under namnet
»Por-traits de Rembrandt, de son épouse et
de ses enfants».
Frans Hals var ej på modet för
hundra år sedan och har endast tre
porträtt i galleriet. Bland Jordaens’ tio
nummer äro den stora familjeidyllen från
Kassel och Satyren hos bonden. Af Paul
Potter finnas 10 kreaturstaflor, bland dem
den ryktbara unga tjuren. Adrian van
Ostade har 14 nummer, Teniers 17,
Metzu och Frans von Mieris hvardera
9, Gerard Dow 17, Jan Steen 6,
Wouwermans 33.
1810 har ett fåtal målningar af de
allra mest ansedda franska mästare —
Poussin, Claude Lorrain, Lebrun m. fi.
— blifvit återförda till Louvre för att
inte Frankrike helt och hållet skulle
saknas där.
Hösten 1800 öppnades antikmuseet,
där de romerska skulpturskatterna då
blifvit inordnade. 1808 tillkom furst
Borgheses antiksamling, som kejsaren
nödgat sin svåger att afstå åt honom
mot åtta millioner. Att fursten aldrig
fick se så mycket pengar, faller af sig
själft. Bland de 106 skulpturer ur denna
samling, som efter kejsarens fall
stannade i fransk ägo, äro Silenus med
Backusbarnet på sina armar, Kupido
som bågskytt, Den kastagnettspelande
faunen, Mars, den hängande Marsyas,
Centauren med den lille amorinen på
sin rygg, Den borghesiske fäktaren och
Borghesevasen.
Äfven under fälttågen i Tyskland
fördes en mängd skulpturverk till Paris.
Bland de 238 bronser, som kommo från
Preussen, var Schadows Viktoria med
sitt fyrspann, som sedan 1795 krönt
Brandenburgertor. Naturligtvis var Paris
segergudinnans rätta hemvist.
Musée Napoleon ägde bestånd lika
länge som Napoleons kejsardöme.
År 1814 medförde ett litet förspel
till katastrofen året därpå. De allierade
makterna trängde in i Paris, Ludvig
XVIII var Frankrikes konung och Louvre
fick namnet Musée royal. Louvre var
konungens slott, och de allierade
monarkerna gjorde intet försök att rifva upp
de samlingar, som voro ordnade där och
som enligt civillistan voro franska
konungens egendom. Men Ludvig erbjöd sig att
utlämna de konstverk, som ej voro
inordnade i museet eller uppsatta i
Tuilerierna. Erbjudandet väckte den kloke
Denons oro — han fruktade att det
kunde medföra vidtgående konsekvenser,
hvilket det också mycket riktigt gjorde.
Preussen och ett par andra tyska stater
begagnade sig af anbudet, och en del
föremål voro redan aflämnade — enligt
Denons uppgift 6 målningar, 98
skulpturverk m. m. — då Napoleons
återkomst gaf vederbörande annat att
tänka på.
Nu följde de hundra dagarna,
Napo-leonsepopéens slutakt. Och när de
allierade för andra gången blefvo herrar
öfver Paris, voro de ense om att
återtaga hela det konstnärliga krigsbytet.
Preussarne voro ifrigast. Redan samma
dag, de intågat i Paris, infann sig
generalintendenten von Ribbentrop hos Denon
och återfordrade allt som tagits från
Berlin. Denon nekade naturligtvis, i
egenskap af museets vårdare hade han
ingen rätt att rubba något där utan
order från sin regering. Befallningen om
utlämnandet upprepades i den mest
kategoriska form —■ om konstverken ej
godvilligt utlämnades inom vissa timmar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
