Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Melozzo da Forli. Af Carl David Moselius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
570
CARL DAVID MOSELIUS
han ger det allmängiltighet och höjer
det till det typiska.
De ljusa, harmoniskt stämda färgerna
äga ännu en friskhet och glans, som
vittna om säker teknik. De
marmor-klädda pelarna äro hållna i en ljusröd ton
med dragning åt violett. Figuren längst
till vänster är klädd i en karmosinröd
kostym, den långe, blonde Girolamo
Ria-rio, närmast honom, i en ljust violblå.
Platina bär en blåsvart kappa öfver sin
skarlakansröda dräkt. Kardinalens
purpur och det röda i påfvens stol och
krage kompletteras förträffligt af den
ljusgröna fondväggen. Den unge
mannen bakom Sixtus är klädd i en
apostolisk protonotaries gråsvarta kappa.
Påfvens hvita korlinne förhöjer verksamt
förgrundens starka lokalfärger. De
om-ramande pelarna äro rikt dekorerade med
silfvergrå ekslingor med gyllene frukter
på ljusblå botten, en anspelning på
påfvens vapen.
Karaktären af päls, ylle, linne, atlas är
genomgående säkert träffad. Här har
koloristen fått hjälp af tecknaren, som i
en öfverlägsen veckbehandling förstår att
ge hvarje stoff sitt speciella fall.
Den harmoniska färggifningen röjer
kanske mer urskiljning än inspiration.
Melozzo förstår alltid att fördela färgerna
med en lagbundenhet, som skänker den
måleriska kompositionen fast
sammanhållning och dekorativ ro. Men han är
kallare i ljuset än läraren Piero dei
Fran-ceschi och torrare i färgen. I stor och
hel form öfverträffar han dock denne.
Hans linjeföring är fastare och hans
formspråk monumentalare och mer plastiskt.
Det ligger en i uppfattning och
utförande väl balanserad storhet, stränghet och
ro öfver hans människor som jag vore
frestad kalla klassisk.
Men klarast framträder det klassiska
draget i den monumentala rumskänsla,
som konstnären ger uttryck åt i denna
fresk, och det är som ett led i
utvecklingen mot högrenässansens monumentala
rumskonst bilden äger sitt största
historiska intresse och sitt djupaste — om
också inte mest omedelbara —
konstnärliga värde.
Melozzo var först som sist
perspek-tiviker, rumsbyggare, arkitekt. Han
utvecklar här vidare den matematiskt
konstruktiva sidan i Pieros begåfning och
tar upp och löser i sin konst med
stigande framgång nya perspektiviska
problem. Redan de båda Marcusbilderna
äro behandlade som fasta beståndsdelar
af det gifna rummet. Med större
säkerhet drar Melozzo samma realistiska
konsekvens i de dekorativa målningarna i
Urbino, och i denna fresk behandlar han
med mästerskap den dekorativa
illusionskonsten.
Äfven här är di sotto in
su-perspek-tivet anlagdt — det ligger i sakens
natur — men blickpunkten är denna gång
högre, ungefär i jämnhöjd med stolsitsen,
så att förkortningarna underifrån äro
mindre i ögonen fallande. Det har
ytterligare bidragit att förhöja illusionen och
varit i hög grad fördelaktigt för
skapandet af ett starkt rumsintryck.
Det ligger nära till hands att jämföra
denna bild med Mantegnas några år
tidigare målade Gonzaga-fresker i Camera
degli Sposi i Mantua, som säkert gifvit
Melozzo uppslaget till hans fresk, fast
han troligtvis aldrig sett dem. Här är
di sotto in su-perspektivet betydligt
djupare lagdt och förkortningarna
följaktligen starkare, inte sällan, som så ofta
hos Mantegna, öfverdrifvet starka.
Öfverhufvud taget gör sig hos konstnären
en tendens gällande att komponera i
reliefplanet, och vi kunna ej fria oss
från ett intryck af rumstrånghet. Med
större fasthet och konsekvens
genomför Melozzo förkortningarna i sin
fresk. Den arkitektoniska rumsgestalt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
