Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
CARL G. LAURIN
gad åt goda skådespel. En mycket god
idé, ty nekas kan ej att repertoaren på
Stockholms teatrar varit väl »ohelig». På
svenska statens profteater borde alla
veckans dagar vara heliga och ny chef utses
årligen bland teaterkritici. Det ekonomiska
öfverskottet på denna teater kunde, som
alla öfverskott i ämbetsverken, återbetalas
till statsverket.
Dramatiska teatern gjorde ett försök
med friluftsskådespel på Stadion men fick
erfara, att det är egentligen nettot på en
affär som är det roliga, det lilla roliga kan
man oftast säga. Stormaktsäfventyret på
Stadion blef kanske något mera inbringande
pekuniärt än svenska historiens, om också
äran blef något mindre. Då jag såg
Ca-rolus Rex af W. Hülphers, tänkte jag på
Schücks ord om Aiskylos’ fosterländska
dram Perserna: »Drama i vår tids
mening är väl Persai ännu icke. Dialogen
har ännu icke någon själfständig betydelse.
Handling förekommer icke . . . .» och
tillade för mig själf: Låt vara att
rummets enhet i de fyra akterna är mindre
väl tillgodosedd; man får vistas både vid
Djnepern, Demotika, på Rügen och vid
Fredrikshald, men tidens enhet föreföll att
vara ganska väl hållen. Nio år lågo
emellan första och sista akten, och det kändes
ej så omöjligt för den utfrusne och
uttråkade åskådaren. Dessa
Stadionfriluftsskå-despel äro antipoder till intim teater. Det
hela var ogemytlig teater.
Stycket gaf en beklämmande,
kraftstjä-lande känsla af undergång och olycka.
Kanske den tänkbarast olämpliga
stämningen för ett folkskådespel. I ett
oändligt aflägset fjärran rörde sig dels i
kolmörkret, dels i brutalt elektriskt ljus små
otydliga, mistlursgastande figurer. Det
mest dramatiska var i Demotika-akten, då
Karl XII ändtligen drog på sig stöflarna,
det roligaste, eller rättare det enda roliga,
då i akten Rügen regementena defilerade
och med ett ständigt återupprepadt: »Med
Guds hjälp» besvarade de kungliga
tillropen. Äfven Grothusens: »Dra för
djäfvulen i våld» besvarades med lika
kläm-fullt som omotiveradt: »Med Guds hjälp».
För att kunna njuta af skådespelet är det
ej nog att vara en Karl XII:s beundrare
af prof. Stilles eller prof. Quennerstedts
slag, som anse honom vara i stort sedt
ofelbar. Man måste stå på samma stånd-
punkt som en viss Schönfeld i Rostock,
hvilken inför andliga ministeriet den 18 februari
1718 förklarade, att »konungen af Sverige
vore af Abrahams säd efter köttet. Denne
vore den, om hvilken det stode skrifvet,
att han skulle nederslå de gudlöse med
järnris och på hvilken de orden syftade:
Du är min son, i dag hafver jag födt
dig. Han vore den Messias, på hvilken
judarna hoppades.» Så långt kan
emellertid ej jag gå.
Herr Hedqvists Karl XII och herr de
Wahls Grothusen voro bägge fysiska
kraft-prof, som Carol själf hade afundats dem.
Allra bäst var emellertid Torsten
Schon-bergs karaktärsfulla affisch till
föreställningen.
Medelmåttan, men som jag tror inte
ens den gyllene, representerades på
Dramatiska teatern af Kärleken rår.
Kärleken öfverskyler allt, hoppas och
tror allt, men till den höjd, att den tror
Francis de Croissets pjes vara lämpad för
en teater med konstnärliga fordringar, kan
den väl knappast gå i vår kalla nord.
Dylikt gaddlöst och intetsägande societetsjolt
kan, speladt öfverlägset af ypperligt
rutinerade skådespelare och öfver lag
förtjusande, mycket smakfullt klädda damer,
vara på en god paristeater ungefär lika
njutbart som en soignerad middag med
banala och tråkiga gäster, men då får det
ej klicka med någon rätt eller vinsort.
Tacksamheten att ha hunnit till slutet blef
här något för spontan och liflig för att
vara riktigt passande. Fru Stina Hedberg
försökte göra Hélènes maskinkonstruerade
och snustorra ungflickoskuld organisk och
lefvande, men bäst lyckades den
sympatiske herr Kåge att undvika allt för stor
tråkighet, och det var mer än som kunde
sägas om de öfriga skådespelerskorna och
skådespelarna samt om författaren.
På plågoläger finner man en viss lindring
i att ömsa läge, och många stackare få vara
nöjda med om de ibland få hvila sig från
sina magplågor genom litet hufvudvärk.
Har man blifvit utledsen af allt det oäkta
och sliskiga, som hör ihop med en fransk
dussinpjes af typen »Kärleken rår», med
alla fadda komplimanger och alla utnötta
artighetsfraser, så hvilar det en till en
början att från alla sammetsdraperier och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
