Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Voltaire som fordringsägare till en furste och ett nyfunnet Voltairebref. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
FREDRIK VETTERLUND
Rossel, hvars familj sedan mer än ett
sekel innehaft ytterligare ett stort antal
Voltaireska bref om affären. Härom säger
Rossel själf, att den dokumentsamling,
som sålunda sammansättes af aktstyckena
från Paris, Colmar, Stuttgart och
Mont-béliard, nu bildar ett intressant helt,
»absolut fullständigt, helt afslutadt», hvad
vidkommer Voltaires bref.
Det är farligt med alltför positiva
bedyranden. Sannolikt kan Rossel ej heller
påstå eller mena, att en
Voltairekorrespondens föreligger med säkerhet
»absolut fullständig». »Bref från Voltaire skall
man finna ända till yttersta domen» har
någon sagt. Och det visar sig vara den
klokare ståndpunkten äfven apropos
affären Wurtemberg.
Jag har nämligen i en svensk privat
autografsamling — baron Axel
Klinckow-ströms på Stafsund — hittat ännu ett af
dessa Voltaireska krafbref till hertigens
uppbördsmän, ett som ej finnes tryckt
i Rossels »kompletta» samling. I och
för sig icke märkligt, så många andra
fullständigt likt, är det dock ett litet nytt
faktum. —
I maj 1773 hade Voltaire vändt sig
till den ofvan nämnde uppbördsmannen
i Colmar, herr Rosé, och påmint
honom, att han enligt kontrakt med
finansrådet i Montbéliard hade bort i början
af månaden erhålla 10,500 livres —
»pengar, som varit honom absolut
nödvändiga».
Rosé svarade honom tillsvidare icke,
hvarför Voltaire säkerligen upprepade
sitt kraf i den biljett, som finns i
Col-mar-arkivet och är daterad den 20 juni
men saknar årtal. Att detta, som
Rossel förmodar, skall vara just 1773, är
helt visst odisputabelt. Voltaire talar
där ånyo om sina 10,500 livres, men
äfven om 13,200 livres därtill, som
— enligt hvad några följande kvitton
och biljetter visa — dels bestodo af
7,000, som utgjorde hans kvartal på sin
gamla lifränta, och dels 6,200 därjämte,
som han då fortfarande kräfver.
Jämförelse mellan alla dessa papper, som
finnas i Rossels bok, visar som sagdt
att Colmarbiljetten af den »20 juni» hör
till året 1773.
Redan den 16 juni hade emellertid
finansrådet befallt Rosé att betala
Voltaire till den 1 juli, och hans kvitto är
dateradt den 3 i samma månad.
Men icke nöjd med biljetten till Rosé af
den 20 juni, skrifver Voltaire redan dagen
efter till medlemmen af finansrådet i
Montbéliard, herr Jeanmaire, den person,
som just i januari samma år lyckats
för hertigens räkning framtrolla de sista
80,000. För denne Jeanmaire hade
Voltaire ett visst förtroende, och det är
ifrågavarande bref till honom, obekant,
medan flera andra varit bekanta, som jag
funnit i den Klinckowströmska
autografsamlingen.
Någon egentlig autograf torde det
dock icke vara utan ett sekreterarbref,
som det mesta af Voltaires
korrespondens. Ännu mer kalligrafiskt än
mästarens egen vackraste skönskrift, saknar det
dock icke likheter därmed, och ett
oöf-vadt öga kan tveka. Brefvet lyder sä,
»diplomatiskt» återgifvet:
A Monsieur
Monsieur Jeanmaire, conseiller de la
Re-gence etc.
a Montbelliard
21 juin 1773 à Ferney
Quoique vous ne m’aiez pas repondu,
Monsieur, je compte toujours sur votre parole
d’hon-neur et sur le devoir imposé à Mr Rosé de me
paier exactement, il me doit dix mille cinq cent
Livres d’une part et de 1’autre un quartier de
mon ancienne rente. Je ne recois rien, et vous
savez que je vous ai donné jusqu’a mon
der-nier écu. j attends de vous justice. J’ai
1’hon-neur d’étre, Monsieur, votre très humble et très
obeissent serviteur Voltaire.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
