Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Kvinnoböcker om män. Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KVINNOBÖCKER OM MÄN
Af ELI,EN KEY
Greta Holmgren-Strömbom: Ur den blåmålade
kistan. Om August Bondeson. Stockholm,
Albert Bonnier.
Nulle Finsen: Fra Björnsons sidste aar.
Erindringer fra Aulestad og Paris. Köbenhavn,
Gyl-dendalske Boghandel.
Ida Bäckman: Gustaf Fröding. Göteborg,
Zachrisson boktryckeri.
I.
|FF^|ÄR GRETA HOLMGREN var
mWmen blef hon inlåst i
f/1 > vi en skrubb till straff för någon
odygd hvari hon var — eller
ansåg sig — skuldfri. Hon bad då
brinnande att Gud måtte sända en ängel med
en ädelstenslampa för att upplysa alla om
hennes oskuld. Lampan kom icke, och
denna utgång fick i hennes själslif följder
som ej höra hit. Sig själf ovetande var
hon dock bönhörd före sin bön: hon hade
redan i födelsen fått ädelstenslampan, den
underlampa hvilken mångfärgadt bryter det
ljus, som Geijer kallat den inre värmens.
Detta ljus, som de med litterär
karaktäristik sysslande allt för ofta sakna,
medför den försynta vördnad och minnesömma
tacksamhet, vi sammanfatta i ordet pietet:
den inträngande sympati, som finner det
väsentliga i väsendet, och det barnasinne,
som vid hvarje ny upptäckt strålar af
glädje.
De händer, som här rört vid det
ömtåliga — en döds kvarlåtenskap — ha i
detta fall varit mycket mjuka och milda.
Men framför allt har Greta
Holmgren-Strömbom själf inom sig ett sång- och
sagolynne, genom hvilket hon ägt makten
att till nytt lif väcka det minne hon troget
vårdat. Hon har själf varit gripen och
därigenom äfven kunnat gripa likasinnade
Ord och Bild, 23:c årg.
själar, när de med henne sett in i Den
blåmålade kistan.
1 trogen skepnad — fröjdblå, vid och
järnbeslagen — pryder den bokens
omslag. Med diktarens blick för tingens poesi
har K. E. Forsslund påpekat hvilket
ypperligt fynd Greta H. S. gjort genom att bruka
just denna ram omkring skildringen:
Den blåmålade kistan blir, säger Forsslund, som
ett gammalt sagoväsen, hvars fina, varma doft sveper
in alla bokens gestalter och händelser — som en
annan uppenbarelseform af den gode glade
historie-förtäljaren själf. Det är som en liffull och
växlingsrik gammal folksaga, när författarinnan
berättar om, hur hon ur det stora skatteskrinet
plockar upp alla dessa gulnade blad.
Utgifvarinnan säger redan från början
mycket anspråkslöst: »Något litterärt
bedömande af Bondesons författarverksamhet
är jag icke vuxen. Jag vill blott söka teckna
en bild af hans mångskiftande, rika
personlighet, sammanfattad i minnen jag själf
har af honom och utfylla dessa med hans
vänners intryck och meddelanden.» Denna
försynta tillbakadragenhet genomgår hela
boken. Utgifvarinnan håller sig undan och
låter helst Bondeson själf tala. Men genom
många små fina penseldrag, dem
utgifvarinnan tillfogar, får bilden sammanhang och
lif. Man ser huru Bondeson gick ut och
in i det Holmgrenska hemmet Asen strax
utom Uppsala; ser honom i hans af mor
väfda ljusa vadmalskläder och hans af far
gjorda Hallandsstöflar, en dräkt som man
på vissa håll gjorde narr af, men som den
enkle och hjärterene Bondeson bar,
uteslutande med stolthet öfver mor och far och
med tacksamhet öfver deras välbehöfliga
gåfva. Han betungade ej de sina med
understödskraf. Bondesons ovanligt små
lifsanspråk liksom hans ordningssinne gjor-
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
