Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En teckning af Charles-Antoine Coypel och andra Don Quixote-illustrationer. Af Johnny Roosval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN TECKNING AF CHARLES-ANTOINE COYPEL
303 »
död: »Sedan han mottagit sakramenten
och i kraftiga ordalag förbannat
riddareromanerna (det är det han gör hos
Marstrand) uppgaf han under de
kringstå-endes veklagan sin ande, d. v. s. han
dog.»
Vi se tillbaka på de tre seklens skilda
syn på ämnet.
Sextonhundratalets naive illustratör
fann framför allt sin förnöjelse i
slagsmålsscener, och de otaliga tillfällen, där
Riddaren af den sorgliga skepnaden och
hans väpnare utkämpa sina duster, gåfvo
honom därtill tillfällen nog. Allt
behandladt med en grof nyansfri komik, som
icke ens skiljer Don Quixote’s typ från
Sancho’s. Illustrationen skapades i
Holland — där just 1600-talets komiska
konst i allmänhet brukar servera
grof-korniga skämt, buttra, löjligt korthalsade
bönders slagsmål och naturbehof.
Sjuttonhundratalet fastslår, genom
anslutning till textens ord och troligen
äfven till bekanta
karaktärsmasker från teatern,
hufvudpersonernas
typer, undviker det bondskt
komiska, väljer
travesterande ridderliga
uppträden, där under all komik
dock en trådsliten
ridderlig elegans
framträder. I motsats till
1600-talets slagsmålsillustrationer, söker man
scener, som gifva
anledning till graciösa
fésago-motiv insatta i
välvårdade parklandskap o.s.v.
Den franska
nationaliteten är omisskännelig
här, liksom roccocons
epok.
Adertonhundratalets början —
romantiken — läser sin Don Quixote
noggrannare än någon förut och illustrerar
den med en förut osedd ymnighet nästan
ord för ord. Motiv från de båda gångna
seklen upptagas, men dessutom en mängd
af riddare och prinsessor, pager, drakar
och slott af den renaste, travestifria
romantik — motiverade af alla i romanen
inströdda noveller, som de äldre
upplagorna gått förbi. Denna sympati för
det romantiska elementet i texten ger
också nya drag till Don Quixote’s egen
mask, som mer eller mindre befrias från
1700 talets komedi-lustiga bismak för att
upphöjas till en species, som trots all
malätenhet och utslagna tänder är i icke
så ringa grad äkta tragisk. Här först
har romanens eget land Spanien kommit
att lämna bidrag: akademiupplagan af
1780 för skapandet af Sanchos
godmodiga bondetyp, Goya i någon mån för
fördjupandet af riddarens typ. Det mest
betydande konstnärliga arbetet har dock
levererats af Frankrike.
I Johannot’s, Dorés och framför allt
Daumiers
Cervantes-verk äro med texten
kongeniala former
skapade. Det är också
genom dessa illustrationer
som de båda
karaktärerna mer och mer
kommit att bli som två
grundbegrepp för de
moderna människorna, i sin
förmåga att i sig samla
mänskliga svagheter och
sympatier lika populära
medeltida helgon och
kinesiska gudar. I likhet
med dylika höga
personer komma de säkert
också i framtiden att
erfara en ytterligare
konstnärlig behandling.
DON QUIXOTE OCH SANCHO.
TRÄSNITT EFTER TECKNING
AF GUSTAVE DORÉ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
