Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Minchen Herzlieb. Ottilie i Goethes roman »Valfrändskap». Af Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390
BEATRICE ZADE
ofvan meddelade följande fyra: »Sie kann
nicht enden»,1 »Warnung» (n:r 13),
»Mäd-chen» (n:r 15) och »Scharade». Den
sistnämnda är i hela samlingen den sista
(n:o 17) och tillfogades densamma först
många år senare, när den upphört att
ha annat än historiskt intresse för bägge
parterna. Charadens upplösning [Herzlieb)
är lätt att finna:
Zwei Worte sind es, kurz, bequem zu sagen,
Die wir so oft mit hölder Freude nennen,
Doch keineswegs die Dinge deutlich kennen,
Wovon sie eingentlich den Stempel trägen.
Es tut gar wohl in jung- und alten Tagen
Eins an dem Andern kecklich zu verbrennen;
Und kann man sie vereint zusammen nennen,
So drückt man aus ein seliges Behagen.
Nun aber such’ ich ihnen zu gefallen
Und bitte, mit sich selbst mich zu beglücken;
Ich hoffe still, doch hoff ich’s zu erlangen:
Als Namen der Geliebten sie zu lallen,
In einem. Bild sie beide zu erblicken,
In einem VVesen beide zu umfangen.
Hur det såg ut i Minchen s hjärta
under denna adventstid veta vi ur ett bref
till Christiane Selig-Albers, som skrefs
kort därefter, nämligen i februari 1808.
»Denna vinter», berättar Minna efter att
först ha uttryckt sin glädje öfver väninnans
giftermål, »ha vi på det hela taget tillbragt riktigt
muntert, utan att vi just träffat så många
människor. Goethe hade kommit hit från Weimar
för att riktigt i ro utarbeta sina sköna tankar
för mänskligheten och sålunda hjälpa dem, som
alltjämt bemöda sig om att bli bättre, in på
rätta vägen och förskaffa dem näring för hjärta
och hufvud. Till vår stora glädje bodde han i
slottet. Om hans bostad ej legat så nära oss,
så hvem vet om vi hade fått se honom hvarje
afton, såsom nu fallet var. Han måste ju rätta
sig något efter sin hälsa, ehuru den för tillfallet
är riktigt bra. Han var alltid så munter och
sällskaplig, och man blef i hans närvaro så
obeskrifligt lycklig och på samma gång sorgsen.
Jag kan försäkra dig, käraste, bästa Christiane,
mången afton, när jag kom in till mig och allt
1 N:o 10: en rad i denna sonett innehåller
en anspelning på namnet Herzlieb: nLieb’ Kind!
Mein artig Herz! Mein einzig Wesen!»
var stilla omkring mig och jag tänkte öfver
hvilka gyllene ord jag återigen den kvällen hade
hört ur hans mun och öfverlade hvart en
människa dock kan nå, strömmade mina tårar, och
jag kunde lugna mig endast med den tanken,
att ju ej alla människor äro födda till att stå
på samma höjd, utan att hvar och en måste
verka och handla efter sina krafter där, hvarest
ödet har ställt en, och därmed punkt.» I samma
bref klagar Minchen öfver den våldsamma
makten hos sina känslor, hvilka rent af hota att
taga öfverhanden och besegra hennes förstånd
»Jag tror», säger hon, »att om jag ej toge mig
i akt, så lefde jag ej längre, ty känslorna äro
hos mig så oändligt starka, och mitt förstånd
är så svagt, att jag riktigt får arbeta emot,
så att inte det starka förkväfver det svaga.
Utan det ena kan ju ej det andra ha bestånd.
En ren förståndsmänniska är ingenting
önskvärdt att bli, och en, som endast lefver i sina
känslor, är helt säkert olycklig, ty hvaruti kunde
väl en sådan finna full tillfredsställelse? Kunde
jag endast lefva i världen så glad, så oskyldig
som du, älskade Christiane, och därvid ändå
handla så lugnt, så ädelt! Men jag är för
lidelsefull. Ack, om jag blott visste ett medel
däremot! Jag har nog gjort många försök; men
innan jag visste ordet af, var jag åter den gamla.»
Det var kärleken till Goethe som
sålunda satte hela den unga flickans inre
i rörelse och kom henne att fälla tårar
i ensamheten. Dittills hade han alltid
varit för henne »den käre gamle herrn»,
den faderlige vännen, som hela huset och
alla bekanta sågo upp till och värderade.
När han nu i sin heta lidelse slöt upp
för henne framför andra sitt inres rika
skattkammare, genombäfvades hon af en
ny och sällsam känsla. Den var
säkerligen närmast släkt med tillbedjan eller
gränslös beundran och hade alls intet af
lidelsens ägandebegär. Först genom
medvetandet om den store skaldens
uppmärksamhet mot henne själf adlades den till
kärlek. Men äfven i svallet af dessa
känslovågor, hvilka gjorde henne på samma gång
lycklig och sorgsen, behöll Goethe i
hennes tankar sin höga, ouppnåeliga ställning.
Skillnaden i ålder var i hennes ögon
redan en vidt skiljande klyfta; därtill kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
