Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Björneborgarnas marsch. Af Erik Fahlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRNEBORGARNAS MARSCH
475
eller sä att han var omärkligt inpassad
i ett sällskap. Hans närvaro var likväl
alltid observerad och efteråt ihågkommen
och omnämnd, omnämnd i sympatiskt
saklig ton utan alla kommentarier. Hans
närvaro kändes just då man talade om
honom. Det mesta jag minns om hans
privatvåning är, på ett ungefär, ett mörkt
gediget bohag, en klädsel i mörkt skinn,
och en brist i hela våningen på solljus.
Nå, han hade ju godt om sol snart sagdt
hvar dag på väg till och från
industrietablissemanget utanför staden. Men
kanske ändå? — hade han ett synfel? Såg
han ej naturföreteelsernas ifriga, årstid
för årstid, dag för dag upprepade, af
talrika ljusbilder åtföljda förklaring att
>det gamla är förgånget, all ting äro
ny vordne!» Det är eget att jag nu har
måst skrifva ett bref för att få veta om
ej också han sköt sig? Likväl var jag
själf med på hans begrafning, och kan
säga att jag vet att så ej var fallet.
Det är blott det att dödsorsaken,
sjukdomen, fallit bort ur minnet och där
ersatts med ett skott.
* *
*
Farbror Lektorn återigen, han var
naturdyrkare — utan många ord — och
naturfilosof. Han var dalkarl, och till
hans åskådning hörde att det inte fanns
riktigt folk annat än i Dalarna. Från
fördömelsen undantog han gifvetvis
äfven sitt allra närmaste umgänge. Men
flertalet andra, kanske merendels alla
andra, hade som gemensamt särtecken
en olika nyanserad föraktlighet, mot
hvilken hans väsen, djupt inne och äfven
på ytan, reagerade med en hård
stolthetskänsla och en saltad munterhet hvars
öfverdrifter oftast voro öfvermåttan
lustiga och gåfvo äfven honom själf en
dagligt roande underhållning. »Det finns
ju inte folk annat än i Dalarna. Hvad är
det för ena här? Di förstår ju inte hvad
man säger, vi talar ju inte samma språk.»
Hans nationalistiska stridsläggning var i
alla vinklar och vrår fullt naturlig, det
fanns ej snobberi af något slag hos
honom.
Farbror Lektorns filosofi innehöll
äfven andra religiöst betonade artiklar.
En bland dessa var nödvändigheten at
en omsorgsfull och god mathållning och
goda varor i vått och torrt. Aldrig
blandade sig hufvuddragen i hans
lynnesart på ett för oss andra så åskådligt,
så mäktigt, ja vördnadsbjudande och
ändå så älskvärdt sätt som då han
presiderade vid sitt eget matbord med
några få förtrogna omkring sig. En
bistert blänkande, hård munterhet gaf hela
aftonen en jämn och stark glans åt
blicken och laddade hans korta ord med
kärfva anspelningar, ej sårande men
ordentligt träffande på köttiga, ofarliga
ställen, och smittande genom sitt
öfverdådiga lynne. Hans fråga — inför
gästerna — till sitt hems värdinna, sedan
man satt sig till bords, hans alltid
återkommande fråga som han för sin egen
skull ej ville ha besvarad tidigare och
som hon mången gång förgäfves bönföll
honom att ej göra vid middagsbordet:
frågan »kva’ blir det-?», den gjordes i
ett röstläge af mäktiga lidelser —
förväntningar starka, spänstiga och
glänsande som stålskenor, och en underton
af farhågor mörka som en afrättning.
Hade han lefvat för tusen, ja för
femhundra år sedan, skulle han utan
tvifvel någon gång ha råkat dräpa en
köksmästare. Brottet, den aflidnes brott,
skulle i hans tankar efteråt ha hetat
trolöshet mot husbonde och tillhört ett
strafflagskapitel om »förräderi och andra
för rikets säkerhet menliga brott».
Han var en väldig magnetisör vid
matbordet—hans godkännande af hvad
som sattes fram gick in i blodet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1914/0523.html
