Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Robinson. Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
580
ELLEN KEY
Men, fortsätter han, Jacobsen lika litet
som Zola var liten nog att stanna inom
naturalismen: »deras personlighet eller m.
a. o. deras egen mä7iskligliet har allt
emellanåt sprängt det naturalistiska
programmets stängsel» . . . Samtidigt som
Robinson bekänner sin otålighet öfver
den i idel detaljer uppgående realismen
hos åttiotalets diktare och konstnärer;
samtidigt som han uttalar sin längtan
efter mer öppna vidder för det geniala
verklighetssökandet, förklarar han:
Idealistjämmern å dragande kall och
ämbetets vägnar är enbart ömklig och löjlig ... Den,
som drages till kallet, jämrar sig icke utan handlar.
Intet utifrån hindrar en verklig idealist att denna
dag segrande slå igenom, att skaldiskt häfda
viljans, lefnadslustens, offermodets,
kärleksrikedomens, kort sagdt det fullt mänskliga lifvets
rätt att åter göra sig hördt. Men idealist är
man ej utan ideer.
Lika rätt som Robinson gaf
åttiotalet i dess anfall på efterklangspoesi och
en endast om förtiden orerande
vältalighet, lika orätt gaf han Strindbergs och
hans anhängares vördnadslösa hållning
mot redan vunna värden.
En annan gång betonar han — i en
uppsats om Humor (1886)— att humor var
den dåvarande svenska litteraturens
dagliga och stundliga behof. Han erkänner
först, att »ingen tid trädt så hängifvet
under vapen för andligt godt, för
sanningar som just vår. En oaflåtlig strid
visar sig vara villkoret för allt vaket lif
i nutiden.» Men — frågar författaren —
hvarför behöfver denna strid alldeles
sakna hjälp af humorn, »det mänskligt
varma godmodighetens lynne, som just
är den bästa bundsförvant i striden mot
villfarelsen och för sanningen?»
För att bevisa Robinsons partifrihet
må påpekas: att han — och andra
åttio-talister med honom — lika uppskattande
skref om Edvard Bäckström och Gustaf
eller Karl af Geijerstam; om Bååth och
om Gellerstedt, om Snoilsky och Viktor
Rydberg som om Fröding. Den senares
och Ernst Josephsons lyrik voro
Robinson mycket kära. Men han afhöll sig
alltid från att genom jämförelser
nedsätta de ena på de andras bekostnad:
äfven i denna mening lät han hvar sak
gälla för hvad den, i och för sig, kunde
gälla. Han hade varit kylig mot
Lever-tins tidigaste produktion men skref med
varm beundran om hans första
diktsamling; han såg genast att ett nytt
tidsskede inleddes med Heidenstams första
Dikter.
När han i en artikel om Karl af
Geijerstam gjorde sina invändningar mot
agnosticismen, betonade han tillika: att
denna åskådning hvarken är materialism
eller ateism utan alltjämt en religiös
åskådning. Han gaf Spencer ett
vördnadsfullt erkännande och kunde samtidigt
med djupaste förståelse, med varmaste
sympati teckna sin själafrände Emerson.
Om den unga 1880-tals vitterheten
skref han:
Svenska bokhandeln är fylld med litterära
vårbrytningsföreteelser, ifriga löften, som ej
infrias. Däri är dock intet skäl för kritiken att
möta gryende talanger med vresiga fnysningar
och orakelmässiga utlåtanden. I stället för tvära
och skygga låter på afstånd är skäl att sätta
sig i beröring med föremålet från dess rätsida,
eller åtminstone förvissa sig om det har en sådan.
Det är för öfrigt strängaste sättet i fråga om
alla föremåls pröfning. Faller det vid den
igenom, är det sitt fall vardt. Delgifvandet af
teoretisk fasa säger oss intet om föremålet, visar
blott den dömandes uttryckssätt och gör de
osjälfständiga än fördomsfullare.....
Protokollsföring öfver ytterligare anomalier
hör till patologiens eller kriminalstatistikens eller
den enskilda själavårdens område, icke till
diktens, som skall vara öppet för alla och gärna
bör gifva åskådlighet åt de allra djärfvaste nya
sanningar, men endast åt sådana, som äro af
natur att en gång varda allmängiltiga.
Med anledning af litteraturens redan
då stigande flod af ej tryckvärda alster,
yttrar Robinson de nu än mer tänkvärda
orden:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
