Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En handfull vissna blommor. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
ANNA LEN AH ELGSTRÖM
bredd mark, en munsbit bröd. Se dig
omkring, fram och tillbaka. Livet har
ju aldrig varit blödigt. Det kräver sitt
sista pund kött. Vill man fortfara att
leva får man finna sig i det, och är man
en ärlig man gläder man sig med hård
glädje. Det ger icke med sig i första
taget — ofta icke ens i sista. Det har
så stora resurser att det kan kasta bort
en del.
Men det är som bleve det allt
slösaktigare — med miljonärens tanklösa
obarmhärtighet — ju rikare den
moderna anden gör det. Det tyckes allt
trängre och trängre ju mera
komplicerat och därav specialiserat det i sitt
överflöd ordnar sig. Det gör icke små
själar större — tvärtom. Trängseln och
tävlingen, som blir allt hetsigare för var
dag, rädslan för framtiden, vilken med
varje dag synes mörkare, kommer dem
att bli mer och mer misstrogna, giriga
och avundsamma mot varandra.
Larmet av striden dränker alla röster utom
de gällaste och hårdaste. Se dig
omkring. Livet är fullt av sådana där
tysta heroer du, älskling, vill ha tnig
till — folk som uträttat mycket mer
och äro oändligt mera »misskända» än
jag. Och på att bli något annat få de
vänta — vänta tills de dö — tills de ha
dött. Då blir det kanske tyst med
skallet kring dem för en sekund. Det
brukar bli det när någon dör, eller hur?
Allt hån, allt småsint yrkessplit, avund
och intrigmakeri blir en ju då så
väm-jeligt dilettantiskt och infantilt. Man
undrar plötsligt över att vuxna
människor orkat med att såra och håna
varandra för dessa leksakers skull. Man
får så lätt att förstå -— att försonas och
beundra. Och ångrar bara att man icke
gjort det förut — att man varit så snål
och så rädd för att göra misstag.
Misstag gör man ju alltid ändå.
Ty vem vet?
Så tänker jag ofta, när folk fördöma
det jag gör. Kanske de ha rätt, kanske
jag. Men har jag det — än se’n —
vem säger mig att jag i längden
kommer att ha det?
Vi veta ju i själva verket så litet
om framtiden och utvecklingen, som
tyckes följa för oss obegripliga lagar, gå
förbi det vi anse är gott och taga till
hörnstenar de av byggnadsmännen
förkastade. Mitt för våra blinda ögon går
livet sin hårda, gåtfullt sovrande gång i
all tysthet — människorna borde icke
skräna så mycket. Vi öka ju endast
förvirringen. Våra tycken och känslor
äro ju så opålitliga, så lätt påverkade
av vår egoism och fåtänga, att vi icke
borde ta dem fullt så seriöst själva. Vi
veta ju innerst inne så litet om oss själva,
nästan lika litet som om varandra. Vi
ha ofta icke reda på när vi äro fullt
ärliga, fullt på höjden med det bästa i
oss. Tiden, som väljer och ratar, tar
kanske reda på det, kanske icke — i
varje fall få vi aldrig del av
slutresultatet. Vi dö från det. Dö — dö —
det är slutet på visan — på alla våra
vackra visor .. .
Så talade han i avbrutna ord, där
han satt på gräskullen som på sin
ungdoms grav och såg på allt det kära
välbekanta, nu så främmande, och mindes
det — för tjugofem år sedan.
Tjugofem år — och det var bara lika många
närmare slutet. — »Dö —dö — det är
slutet på visan — på alla våra vackra
visor» . . . Han log, men i hans
frånvarande, gråa ögon skönjde hon mitt i
solskenets och vårens spelande glans
den kalla, ödsliga ångesten hos alla vilka
leva — och leva för blott ett enda mål
som suger alla deras krafter — ångesten
att icke veta. Veta om det målet är
någon möda värt. . . Och hon såg mer
— såg den djupa tröttheten över att
nödgas fortsätta och tåligt segt ge allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
