- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufjärde årgången. 1915 /
101

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - John Kruse. 1865—1914. Av Axel Gauffin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JOHN KRUSE

IOI

olycka. Den låter henne i några korta
stunder smaka livets sällhet intensivare och rikare
än de fleste, den skänker åt henne under långa
nätter och dagar smärtans bittra och frätande
dryck. Hon är som ett instrument, känsligt
och fint men bräckligt, på vilket det spelas en
melodi så våldsamt stark, att till slut
instrumentet brister. Denna medfödda och av
hennes livs erfarenheter fördjupade förmåga
av-starka känslor hindrar icke, att fru
Nordenflycht, likasom Rousseau, även i ganska hög
grad äger förståndets begåvning. Hon är, om
någon, en »sökande ande».

Hedvig Charlotta Nordenflycht blev
Kruses enda större litteraturhistoriska
arbete — på den nya platsen vid
Nationalmuseum tog helt naturligt
konsthistorien allt hans intresse fånget. Tiden
tillåter mig ej att stanna vid de kortare
vetenskapliga eller populära uppsatser
som sågo dagen de år som nu följde,
många av dem offentliggjorda i Ord
och Bild. Trots deras mängd fick förf.
dock tid övrig att utföra större arbeten.
»Den retrospektiva konstutställningen i
Stockholm 1898» visar honom redan fullt
behärskande sitt nya område. I
monografin över Malmösonen Petter Gabriel
Wickenberg, utgiven av Sveriges
allmänna Konstförening 1901, får han åter
syssla med en besläktad ande.

Men först den intima bekantskapen
med Carl Larssons målningar förde Kruse
till den förståelse av ett konstnärsgemyt,
som kan skänka forskaren förmågan att
i korta, lyckliga ögonblick gå upp i,
bliva ett med konstverket.

Jag tror inte att jag missförstår John
Kruses väsen, om jag säger, att från
den dag, de två fördes samman,
skaparen av »Ett hem» blev en makt i
museimannens liv.

Inte den enda, inte ens den
starkaste. Men den gladaste. Allt det
Kruse ägde av ljus livstro och varm
livskärlek återfinner han i en förenklad,
självklar form hos den äldre vännen.
Det fyller honom med sympati och be-

undran, och han är inte nöjd med sig
själv, förrän han har format sina känslor
och tankar i ord — 1906 utkommer den
vackra boken om Carl Larsson, där
konstnären som målare och grafiker för första
gången göres till föremål för en mera
djupgående skildring.

Men jag sade att Carl Larsson inte
bland konstnärer var den största makten
i Kruses liv. Därtill var hemlivets
målare för ljus till lynnet. Den store,
ojämförlige var Rembrandt.

Redan året efter Carl-Larsson-albumet
är den första Rembrandtboken färdig.
Dess första sida är bland det vackraste
och djupast kända jag vet inom hela
den konsthistoriska litteraturen:

Århundraden komma, århundraden gå —
den ena sekelvågen efter den andra rinner upp
ur tidens hav, höjer sig långsamt ur det mörka
djupet, stiger i brusande fart upp i solens ljus,
som gnistrar och strålar i kammens vita skum,
och sänker sig sist, brått och plötsligt, åter ned
i dunklet varur den kom.

Alla de många småböljorna, varav den
mäktiga huvudvågen är sammansatt, göra med
denna resan från dunkel till ljus och sedan åter
till dunkel. Så är det i viss mening med varje
människoliv: Födas, leva och sist sjunka i
dödens mörker, det är allas lott. Men det gives
vissa människor, vilkas livsbölja i de högsta
ögonblicken liksom fångat ett starkare mått
av-solens ljus än flertalets, så att det mörker varur
de komma och till vilket de gå synes genom
kontrastens lag djupare och mera
hemlighetsfullt än det, som bildar de båda vanliga poler,
mellan vilka allt liv svänger. Och dock, så
starkt och strålande kan det ljus vara, som en
sällsynt livsbölja fångat i sin högsta strävan,
att det liksom blir hängande kvar i rymden
och lyser med en underbar glans, långt efter
det böljan själv försvunnit i det stora havet.

Men Kruse var icke färdig med
Rembrandt så lätt som med de andra.
Ären gå, skuggorna fallare mörkare över
hans stig, tvivlet på honom själv börjar
gripa honom. Ingen förstår honom fullt.
Jo en — Rembrandt. Han har också
kämpat och lidit, obarmhärtigt stirrat sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1915/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free