Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Estetisk ekonomi. Av Georg Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESTETISK EKONOMI 177
erhålla medel att åstadkomma konstnärligt
verkande miljöer till samhällets trevnad
och förfining, hälsa, kraft och livsglädje.
Och i vad på staten ankommer bör
konstproduktionen huvudsakligast användas i
enlighet med konstens egen natur, i
prydande, dekorerande syfte.
Ser man på den moderna statens
estetiska ekonomi, så frapperas man emellertid
av huru fullständigt irrationellt denna i
stort sett är planerad. Staten hopar
massor av fragmentarisk konst på några få
punkter (museer), medan landet för övrigt
får ligga naket; ett och annat blixtrande ljus
i metropolen — för övrigt småländskt
mörker. —
Genomförandet av en rationellare
ekonomi kan dock icke ske utan en skarp
vidräkning med modernt museiväsen.
Den som säger »Museum»,
»Konstutställning», »Konsthandel», »Konstgalleri»,
han säger: för mycket tavlor, för mycket
skulptur, — för mycket konst. Men då
konsthandeln, liksom i de flesta fall även
konstutställningen, tjänar ekonomiska
syften, är dess berättigande att vara basar
därmed angivet; konstgalleriet, det privata
nämligen, har även ofta ett viktigt
ekonomiskt intresse som ledmotiv. Man kan
därför i dessa fall ej urgera den
konstnärliga principens hävdande i samma grad
som man är berättigad gentemot det
offentliga statsmuseet. Detta skall utgöra ett
högsta uttryck för estetiska behov, och
konstnären kan där uppställa denna
fordran: konstmuseet skall vara ett konstverk.
Härtill vill man nu strax svara:
Museet har även andra syften än rent
estetiska — det har pedagogiska, historiska
etc. Javäl. I så fall måste en
’’kompromiss åvägabringas, och då det är fråga om
ett konstmuseum en i möjligast högsta
grad konstnärligt verkande kompromiss.
Det är den i alla tonarter besjungna
moderna museiteknikens uppgift att söka
åstadkomma detta resultat. Enligt min åsikt
är den moderna museitekniken alldeles på
villospår; vart man vänder blicken,
ständigt och åter ständigt samma nedslående
resultat, såvitt det gäller de större
offentliga museerna. Överallt, vart vi resa och
varhelst vi inträda i ett stort museum,
samma intryck! Salar, vars väggar äro
fyllda med tavlor, tavlor i långa rader, i
rader över och under varandra, sal vid sal
i oändlighet, våning över våning. I långa
rader, i dubbla leder, i nischer, på
kolonner, i fönstersmygar, i skåp och montrer
stå byster och statyer och statyetter, hänga
reliefer och medaljonger, i brons och
marmor, gips och terracotta — — — ordnat
efter museitekniska metoder, historiskt,
kronologiskt, alfabetiskt resulterar det hela
dock däruti att begreppet konstmuseum är
en anomali, ur vilken ingen räddning gives
förutom en radikal omläggning av systemet
för bevarandet av statens konstskatter. —
För att genast säga ifrån varthän jag
siktar, vill jag som min övertygelse här
framhålla att konstmuseets omskapande till ett
konstverk endast kan ske på syntesens
grundval. Eller som Ingres dekreterade:
använd aldrig två eller flera linjer, där
saken kan uttryckas med en enda. Månget
större eller mindre parti av ett museum
skulle kunna fullbordas ej som nu sker
genom ständigt fyllande av luckor, men
genom reducering och förenkling, —-
syntetisering —. Men den moderne
musei-direktörstypen saknar eller åtminstone visar
icke denna förmåga. Han samlar för
mycket gammalt, emedan åldern är en
dyrbarhet, som han ej vågar offra, och han
samlar för mycket modernt, emedan han
står för nära inpå sin egen tids många
»personligheter» för att kunna åstadkomma
en träffsäker syntes.
Den moderne museidirektören företer
egendomligheter, som motsvara vissa
kännetecken på en modern orkesteranförare. I
motsats till äldre tiders blygsammare
kapellmästare, vilka nöjde sig med att inöva
och leda sitt kapell så att mästaren
hedrades vid framförandet av verket, beter sig
den moderne dirigenten på ett sätt att
man för honom mycket ofta glömmer
verkets upphovsman. Intresset fångas icke i
främsta rummet av Mozart eller Beethoven
utan av den store Mahler, den store
Wein-gartner — etc. Så har man rest till
Hamburg för att i dess museum beundra en
Liohtwark, till Bremen en Gustav Pauli;
— en Bode här och en Tschudi där, i
Kristiania den store Thiis —. Det ligger
i sakens natur att någon väsentlig reform
i museiväsendet ej är att vänta förr än
dessa typer tömt sin energi. Konstverken
förvandlas till museala bedrifter.
Med beundrande stolthet berättar man
om en stor museiman, som lyckades av-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
