- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufjärde årgången. 1915 /
272

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Kom nya tid! Av Hans Vik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

272

HANS VIK

De vandra hand i hand vid glättig sång
ur dalens gömma genom skogens bälten,
och skogens fåglar följa deras gång.
De vila ut, där granar spänna tälten,
i skydd av något mossklätt klipputsprång.
När nästa gryning purpurfärgar fälten,
de gå dit ned från sina blommors fred,

och alla sångens fåglar följa med.

* *

Det kvittrar toner kring de tvennes färd,
och själva sjunga de som förr och glamma
sin glädjes visor i en dödstrött värld.
De skönja ej, hur alla byar flamma,
hur gravar bäddas kring de slagnas härd,
hur breda kulregn varje kulle kamma.
Inom dem jublar livet, oberört
av allt det ve, som himlens skyar hört.

Men de, som legat lama nyss av skräck,,
stå upp och stämma in med trast och lärka,
med vattnets sorl i glitterkantad bäck.
Och stridens massor ur sitt mörker märka,
hur jublets svanflock flyger fram i sträck,
och deras röster strömma till och stärka
till storm de tvås. Då domnar striden av,
och folkens längtan blir till brus av hav.

Och stormens toner sopa rymden klar,
och lätt blir luften, ljusets kraft förkväver
den vind, som kval och ve och vrede bar,
och solen guld i hår, som vitnat, väver.
Se, jordens store böja knä, en var
i spetsen för sin här! En lur av näver
från söndersprängda fältet ropar ut:
»För evigt nu är våldets välde slut!»

Var vettlös vantro nyss i folkens namn
sänt folk mot folk att blöda och föröda,
står lagens majestät med öppen famn
och bjuder skydd och lovar liv och gröda.
Men mänskligheten lagt sin vilddjurshamn
i leda av och känner känslor flöda
som ängens nyuppsprungna källor. Känn,
av ros och lilja doftar livet än!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1915/0306.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free