Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Stockholmska muser. Musikrevy januari—april 1915. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOCKHOLMSKA MUSER
281
som är kritikens försåtligaste fiende. Man
får därför till en viss grad förlita sig på,
att livet genom själva denna minneslag
skipar en omedveten rättvisa, då det just
graverar in de starkaste intrycken, som väl
också äro mest förtjänta av att kvarstå i
hågkomsten, och med barmhärtig
obarmhärtighet suddar ut det övriga.
£ &
$
I jämförelse med höstsäsongen företer
musikkvartalet januari—april en rikare och
livligare fysionomi. Där har varit flera och
starkare färger på paletten. Bestämde då
de stående musikorganisationerna kulören
av det hela, har nu det privata initiativet
satt sina ymniga och tätt fallande färgfläckar
på duken. En ny organisation:
Pianistförbundet, har därjämte sett dagen och blir
förmodligen en konsertfaktor att räkna med
för kommande säsonger.
Operasäsongen har, frånsett
Forsell-gäst-spelet under mars, Madame Cahier-visiten
under april och en kortare Aino
Ackté-episod, dominerats av trenne händelser:
Valkyrian, Hugenotterna och Arnljot.
Sotn portal till en arbetstermin kunde
något värdigare knappast bjudas än Die
Walküre. Den urlidelsernas storm och
ele-mentariska böljning, som här bär
människo-och gudaöden på sina vågryggar och låter
sångpartier och orkestermassa flöda
samman till en bävande urtidsmyt, ger
fram-stäilarna rika tillfällen att sångdramatiskt
visa, vad de gå för. Brynhilde—Branzell,
vars stämma förträffligt håller de stora
mytologiska måtten och vars allmänna
scenföreteelse utmärkt väl kan axla
dödsjungfruns stålbryna, borde äga alla yttre och
inre villkor för att ur sitt patos kunna
framdana en sångplastiskt och
pantomi-miskt riktigare Wagner-amason. En
blandning av sceniskt inlärt och naivt-robust blev
emellertid ofta ödesdiger för hennes
annars berömvärda prestation. Herr
Wallgrens Wotan hölls något för slapp och
oarisk, varemot Sieglinde-episoden
(Schwe-back—Larsén) ägde lyriskt-mänskligt
strålande moment. Vad som emellertid
förlänade framförandet i dess helhet
musikalisk glans och höjde det till wagnersk nivå,
var den anmärkningsvärda aktivitet och
dådlust, som dirigentpulten uppbådat och
som genomsvämmade de svåra och viktiga
symfoniska partierna. Den kungl,
kapellmästaren gav denna gång sig själv och sina
meddirigenter en lektion i entusiasm, som
alldeles icke var opåkallad.
Varför tager man i våra dagar upp
Giacomo Meyerbeer? För att fylla en lucka
i det allmänna musikaliska vetandet? Eller
för att bringa folk till besinning — för att
omvända till Wagner? Eller — pour
s’en-richir . . .
Om Meyerbeer står ännu en segsliten
kulturpsykologisk dust: om han är att räkna
till tysk eller fransk bildningshistoria. Och
skall en konstnär räkna andlig hemortsrätt
i den nationalitet, som förstår honom bäst
och vars smak han bäst vetat träffa, så
kunna de franska musikbistorici med fredat
samvete annektera Robert Djävulens och
Hugenotternas skapare, liksom de lagt
händerna på Barberarens och Wilhelm Tells.
— »Du gehörst dem Geist, der dich
ver-steht, nicht mir» — så kunde man kanske
genom en tumning av ett bekant diktum
resolvera. Den franska musikpsykologen
Lionel Dauriac ser i varje fall i Meyerbeer
den fullödigaste företrädaren av fransk opera.
Fråga är, om han icke rent av förstått
fransmännen bättre, än de förstått sig själva
— exploatörens blick för den exploaterade.
Ty denna effektfulla men gruvligt
psykologilösa publikspekulation i religionshat, mord,
brand, erotik, dryckesscener, badande
hovdamer, munkar, hästar och zigenarbalett,
som bär överskriften Hugenotterna, företer
onekligen åtskilliga franska kynnesdrag men
— får man i rättvisans intresse tillägga —
karikerade.
Av dramatis personæ dokumenterade
sig fröken Larsén-Valentine och Anna
Oscàr — av Navarra som goda och
dödsföraktande frambärerskor av den mer
instrumentalt än vokalt tänkta meyerbeerska
pryd-nadskavatinan. Herr Schwebacks
röstmedium var något för tjocktflytande för det
utsökta vokala nonsens Raoul de Nangis fått
på sin lott. Den långt drivna
inkongruensen mellan text och sångrytm utgjorde
ett metriskt hinder, som alla hade att
kämpa mot. Sammansvärjningsepisoden
mellan de katolska ädlingarna utföll
emellertid så tadellöst välljudsdårande, som den
ödesdigra situationen ägnar och anstår i
operor av denna publikfiskande och
verklighetsfrämmande art. Och hästarna voro
vackra . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
