Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38o
CARL G. LAURIN
sitt komplement i fadershatet i dubbel
mening, hatet mot hans egen fader och
mot hans eget barn, vars tillkomst, som
han själv säger, »gjorde att han var
gammal — avsatt och redan hade efterträdaren
i huset».
Det kom 1890 ut en bok, som hette
»Rembrandt als Erzieher». Skulle 1915
en bok kallad »Strindberg som uppfostrare»
kunna skrivas av någon atomistisk,
anarkistisk individ, som själv funderat på att
bita halsen av sin mamma omedelbart sedan
navelsträngen blivit avklippt? Jag tror det,
ty hatbakterien har aldrig förekommit så
renodlad som hos Strindberg, och i varje
krets av Inferno vill man värva nya
medlemmar, och om man får tro Dante, så ha
vi just de ilsket avundsjuka och hatfulla
allra närmast Djävulen. Men de äro i alla
fall människor och kunna lida. Det är
därför Strindbergs personer gripa oss, och
alla känna vi, att det finnes bråddjup i
vårt eget hjärta, hålor med vilddjur, som
kunna slita sönder vår själ.
Fadren gavs denna gång på Dramatiska
teatern på ett sätt, som i allmänhet gjorde
rättvisa åt detta det mest dramatiska sorgespel
som finnes på svenska. Laura har
Strindberg väl tänkt sig som »kvinnor ä’ mest».
Han har skildrat henne mera dum än elak,
ologisk och egenkär och som sina
medsystrar, då de bli retade, stickande
svår-eller oläkliga sår med sin giftiga tungas
gadd. I amman — fröken Åhlander — ger
han det bästa i det kvinnliga, det
moderliga och goda, som visserligen till sist men
dock motsträvigt går in på den stora
komplotten att »bogsera in honom på ett
dårhus», som Strindberg sade om en annan
kvinna, ty man måste alltid minnas, att
den manliga huvudrollen i en
Strindbergspjäs oftast är hans eget språkrör och
försvarar Strindbergs egen sak. Herr Emil
Hillberg i ryttmästarens roll gav både det
auktoritativa och det ångestfyllda lika
förträffligt. Han gjorde typen så mänsklig
som möjligt, och ej minst scenen med den
lilla förskrämda fågeln Berta — fröken
Jessie Wessel — hade en skönhet av klassisk
storhet. Som den blinde Oidipus stödde
sig på Antigone, hans smälek och hans
stolthet, så smyger sig ryttmästaren mot
sin — om det nu är hans — Berta.
Jag trodde ej att jag saknade sinne
för komik, men var det komiska i
tragikomedien Fordringsägare ligger, det har
jag aldrig fattat, och det gladde mig att
en Strindbergs-kännare ansåg att det
»komiska elementet i den är skäligen tunt».
Samme person tyckte, att framförandet av
Fordringsägare och Bandet omedelbart
efter Fadren »verkade desperation från
teaterdirektionens sida och en underförstådd
mening att ’nu skola de väl få Strindberg
så de tiga’». Dessa reflexioner om den
teater, som enligt Strindbergs egen uppgift
»byggdes för att han ej skulle spelas», böra
göra en teaterdirektör något grubblande.
Ger han inte Strindberg, bränner en
kindpust honom på ena kinden, ger han honom,
då får han en på den andra.
Det var rent underbart, hur fröken
Schild-knecht lyckades ge »djävletten» Tekla.
Hade man förut tvivlat på att hon kunde
återgiva den sensuella sidan av det
kvinnliga, så fick man här en eklatant
vederläggning. Hennes kropp utstrålade en viss
triumfatorisk cynism. Figuren exponerades
som en roterande docka i ett skyltfönster,
man fick se kokottnaturens dumma
tvärsäkerhet, ända till dess hon råkat in i sin
för detta makes Gustafs järnkäftar och som
i en stenkrossningsmaskin tuggas i
småbitar tillsammans med sin epileptiske
nuvarande man Adolf. Herr Bror Olsson gav
det torrt resonerande odjuret Gustaf, och
Adolf — herr Palme —- var som sig borde
kemisk fri från all annan manlighet än
könet.
Det berättas att då Cambacerès
utarbetat den nya lagboken åt Napoleon den
senare använde några timmar till att läsa
igenom den och fann den ypperlig. Hur
lång tid Strindberg använt på att läsa den
svenska lagboken vet jag ej. Kanske lem
minuter, men han fann den emellertid dålig.
Strindberg undrade en gång om ej
Bandet skulle kunna göra sig som opera.
Han skämtade väl huvudsakligen, men en
grälduett mellan baronen och friherrinnan
och edsformuläret sjunget av
nämndemännen på någon sorts mullrande och sinnrik
melodiflätning i canonstil skulle nog göra
sorgespelet njutbarare. Fröken Schildknecht
hade emellertid även utan musik några
tonfall av den mest uppskakande och rörande
förtvivlan. Sens moralen av pjäsen blir, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
