Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ett kåseri om den italienska renässansen. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
500
AUGUST BRUNIUS
kaotiska virveln av andligt och kroppsligt,
den meningslösa kraftförslösningen, det
jagade och obehärskade. Addington Symonds
gladde sig åt att samla alla de växlande
livs- och kulturtrådarna i sin hand och en
och en granska dem, medan Vernon Lee
i sin sammanfattande och djupa bok sökt
fånga några centrala symptom av vad hon
kallar »denna mänsklighetens ena stora
febertid». I den enda svenska boken, de
båda Söderhjelms, blir huvudintrycket
kulturens solsken brytande fram genom
medeltida moln, den moderna människans
leende sällskaplighet och nyfikenhet på
denna världen.
Men fastän varje författare och
forskare ur denna trollkittel hämtar upp just
det som gläder honom, ligger det under
de moderna tolkningarna och skildringarna
några gemensamma drag. Forskningen har
tagit litet hårt på en del kära gängse
föreställningar. Fjärilsglansen har i ett och
annat fall bleknat. Renässansen är inte
längre i samma grad den gyllene och
poetiskt strålande epoken i mänsklighetens liv,
men i stället den mest sammansatta. Det
har gått med den som med den grekiska
antiken: forskningen har dragit fram en
brokig orientalism ur hellenismens djup och
avslöjat en mörk medeltid och en grå
nutid sammanvävda med renässansens nya
klarhet. Där finns också ett starkt inslag
av orientalisk kultur och okultur i denna
den italienska andens blomstring. Denna
förändring i uppfattningen kan måhända
lättast avläsas i den moderna diktningen.
Förr var det de bleka gestalterna av Tasso
och Ariosto eller de sataniskt grinande
maskerna av de tre Borgias som lockade
klassicism och romantik. Nu är det
konstnärer som Leonardo och Tintoretto,
kulturfolk som Lorenzo och litteratörer som
Aretino, för att inte tala om
vardagsmänniskor, kurtisaner och degenererade, vilka
fängsla en Browning, en Wilde, en
Hof-mannsthal, en Drachmann, en Hallström, en
Kinck med sina motivmöjligheter.
Överhuvud vilja vi moderna ståta med en
psykologisk uppfattning, i stället för en rent poetisk,
av renässansens människor. Vi bli inte
förbryllade av Machiavelli, vi förstå och
sen-tera honom med ett visst nöje. Den
vidskepliga avsky som ännu Macaulay
polemiserade emot i sin bekanta essay är oss
främmande redan genom vad vi veta om
honom. Vi se ingen avgrund skilja
författaren av Fursten från människan,
familjefadern och erotikern med det
lättantändliga hjärtat. Den klassiska
uppfattningen såg renässansens människor alltid
stående i teatralisk pose. Men vi se
bakom de poserande förgrundsfigurerna
arbetarna vid vävstol och i verkstad, de av
stillasittande bleksiktiga unga flickorna,
kontorsynglingarna krökande rygg i
bankirhusen, hela det prosaiska förvärvslivet, mot
vilket furstarnas, condottierernas och
konstnärernas meteorlika banor avteckna sig
som snart förgående strimmor. Alessandra
Strozzi skriver sina brev som varje
bekymrad moder i vilken tid det vara må
och jämrar sig över sin slavinna i ordalag
som lustigt erinra om det moderna
suckandet vid kafferepen över jungfrurnas slarv
och prat på magasinen. Machiavelli står
hos vedhuggarna i sin skog och noterar
humoristiskt deras typer och uttryckssätt,
eller han sitter på krogen vid San
Casci-ano och dunkar med kortlapparna i
sällskap med slaktare, bagare och
värdshusvärd, lyssnande på deras vanvettiga gräl
med ett svagt smil på de tunna läpparna
och i de vessleaktiga ögonen. Kanske
grinar han av smärta, när han reser på sig
för att gå. Men han talar icke om det i
sitt brev; och han synes omedveten om
att det bara är några månader sedan han
grundligt rådbråkades i Florens. Lucrezia
Borgia kan det inte skrivas ett nytt drama
om. Hon är inte längre Victor Hugos
vidunder av lusta och grymhet utan en
obetydlig, karaktärslös kvinna, passiv
gentemot omgivningens inflytande, skamlös i
det skamlösa Rom bland sin fars och
sin brors kurtisaner och banditer, allvarlig
och graciös i det allvarliga Ferrara — för
att citera Vernon Lees skisserade
karaktäristik. Rodrigo Borgia är storbankir och
hänsynslös jobbare och dessutom ett stycke
av asiatisk despot — det är en ren
tillfällighet att han dessutom är påve och
sålunda skulle vara en andlig makt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
