Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ett kåseri om den italienska renässansen. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 AUGUST BRUNIUS
varken i konst eller litteratur frambringat
den stora skapande originaliteten, med
undantag för Dante och Michelangelo; men
den förre står i medeltidens nattljus, och
den senare vänder sig som hans
oförglömliga Aurora mot den nya tiden med
smärtsam undran. Tiden själv är den höga
nivåns tid, den klara intellektualismens
epok.
Dess konst och litteratur äro i stark
sammanfattning en kamp för klarhet och
konstfull ordning: dess monumenta äro
sonnetten och Rafaels kompositioner och
Machiavellis Fursten. Dess typ Leonardo
är lika mycket magiker och
experimenterande vetenskapsman som konstnär: i
grund och botten gläder han sig åt
konsten som ingenjören åt sin vackra
problemlösning. Renässansen är en födelse,
men icke konstens, som funnits till skönare
och djupare långt förut, utan vetenskapens.
Här är en härstamning i rätt nedstigande
led.
Det skulle också kunna sägas, att de
destruktiva krafternas spel ganska tydligt
märkes även negativt i den snabbhet
varmed denna konstnärliga och konstfulla
kultur brann ned och ödelades. Det
måste ha varit rätt mycket av feber i denna
underbara tid, av självförstörande raseri,
av uppgiveisens hysteriska njutning. Hur
fort blir icke den följande tiden nykter
och prosaisk och modern. Allting
fort-sättes — men elden är borta. Se på
människornas ansikten hur kallt och grått
de blicka, illusionslösa, förtorkade,
ruti-nister och schablonmakare: Sansovino och
Carlo Dolci och Correggio. Det är bara
slagget kvar och glöden är ute.
Och så blir det stora och vemodiga
intryck man tar med från den minsta
blick in i renässansen detta som
Vernon Lee satt till slutvignett i sin
poetiska undersökning Euphorion: Wastefulness,
slösaktighet, ruinerande slösaktighet. En
kolossal aktivitet och ganska få storverk,
en vidunderlig lidelse som tar form av
konstfull komposition, en kindernas glöd
som är för stark att vara endast hälsa.
Den nya tiden föddes vid Medelhavet;
den hade en ynglings skönhet och
övermod men kastade snart hela sitt kapital av
skönhet och kraft ifrån sig; och dess
begynnelse blev en ända.
miss paget (vernon lee). teckning av john s. sargent.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
