Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Goethe på Dornburg. Av Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53*
HELENA NYBLOM
pande med sina åttio år, och hans långa
vida byxor hängde fram på tårna. Men
han var outtröttlig att för de många
besökande visa slottet, där Goethe hade
bott. Han tröttnade aldrig att läsa upp
sin utanläxa:
»In diesem Stuhle hat Goethe
geses-sen», »Auf diesem Sofa hat er Mittags
geschlafen», »Bei dieser Tische schrieb
er den letzen Theil seiner Iphigenia».
I hallen fanns en gammal flygel, och
om den sade han »Auf diesem Instrument
hat Goethe gespielt». Och då jag tillät
mig fråga: »Konnte er auch spielenr»
svarade den gamle mig högdraget: »Er
konnte alles! Er war ein merkwürdiger
Mensch!»
Slottet står orört sedan Goethes tid,
och det är ganska underligt att se, hur
sparsamt, nästan torftigt dessa stora rum
äro möblerade. Ett av dem begagnas
ännu ibland av hertigen och är en
provkarta på allt vad smaklöshet heter,
överlastat som det är med de fulaste
och mest skrytsamma föremål av oäkta
material och vanskapliga former. — Men
de andra rummen, där Goethe bott, äro
desto enklare. Där finnas blott några
spinkiga stolar, ett och annat tarvligt
bord, något gammalt schatull och en
oändligt lång soffa, på vilken, enligt
kastelianens meddelande, både Goethe
och hertig Karl August sovo middag,
liggande skavföttes. Det tarvligaste av
allt är kanske Goethes säng, med
vilken knappast någon svensk tjänstflicka
nu för tiden skulle hålla tillgodo. Och
dock finner man sig väl i dessa så glest
möblerade rum. Man förstår det
överflödiga i alla de saker, med vilka man
nu för tiden belamrar sina bostäder,
även om de var för sig kunna ha
verkligt konstvärde. — Möblerna äro väl
ändå till för människornas skull, och inte
människorna för möblernas, och på
Dornburg var nog Goethe själv mera
betydande än allt vad rummen förresten
innehöllo.
Slottet har sedan gammalt en
spiraltrappa, som leder upp till översta
våningen, men Goethe fick Karl August
att låta bygga en bekväm, bred trappa,
varifrån man kommer upp till övra
hallen, där flygeln står, och där man
samlades på kvällarna för att musicera och
samtala.
Goethe var första gången på
Dorn-burg med hertigparet år 1776. Han
var då en ung man på ett par och
tjugo år och mitt uppe i sitt svärmeri
för fru v. Stein.
Till henne skrev han därifrån: »Um
die Einsamkeit ist’s eine schöne Sache,
wenn man mit. sich selbst in Frieden
lebt, und was bestimmtes zu thun hat.»
Han kallar Dornburg »Das heitere
Lust-schloss» och finner situationen »Schön,
offen und ruhig». Han skickade henne
samtidigt en teckning som han gjort av
de tre slotten och skrev på baksidan av
teckningen följande lilla vers:
Ich bin ja nirgend geborgen,
Fem an die holde Saale hier
Verfolgen mir meine Sorgen
Und meine Liebe zu dir.
I juli månad 1777 var Goethe åter
på Dornburg med hertigparet, prins
Constantin, Knebel och två bröder
Ein-siedel, och 1779 uppehöll han sig där
ensam ett par dagar, då han arbetade
på Iphigenia i slottet, som han kallar
»Das ueberlieblichen
Dornburger-Schlöss-chen».
Annu en gång under sin ungdomstid
tillbragte han där en dag den 17 mars
våren 1782.
Men det egentliga minnet av Goethes
vistelse på Dornburg härleder sig från
1828, då han som en gammal man på
åttio år bodde där i flera månader, från
7 juli till 11 september.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
